Kriget i Iran kan bli en ny energipolitisk mardröm för Europa och blottar vår kanske största geopolitiska sårbarhet: vårt stora beroende av fossila bränslen från utlandet. Kommer beslutsfattarna i Bryssel att upprepa misstagen från energikrisen 2022 eller välja en annan väg?
Chockvågorna efter Vladimir Putins energikrig mot Europa har knappt lagt sig, och redan står vi inför nästa utmaning. USA och Israels attack mot Iran avslöjar hur EU:s energipolitik är i en utsatt situation. Trots alla åtgärder efter energikrisen för fyra år sedan kvarstår de fossila sårbarheterna. När Putins energikrig inleddes i samband med invasionen av Ukraina sköt energipriserna i höjden. Många hade inte råd att värma sina hem eller ta bilen till jobbet.
Reaktionen från EU:s medlemsländer var förståelig: man valde att kraftigt öka energisubventionerna. Från 2021 till 2022 fyrdubblade dessa sig och nådde 136 miljarder euro. Sverige gick längre än många andra länder med både kraftfulla elstöd och sänkta klimatkrav samt skatt på bränslen ner till EU:s lägstanivå.
Subventionerna dämpade trycket på Europas ekonomi på kort sikt, men de åtgärdade enbart symptomen och inte den grundläggande sjukdomen: EU:s beroende av fossila bränslen. Nu växer denna sårbarhet till en geopolitisk mardröm.
Bryssel är medvetet om problemet. Efter invasionen av Ukraina antogs nya lagar i expressfart för att påskynda satsningen på förnybar energi och energieffektivisering, med målet att öka unionens energioberoende. Samtidigt har den ryska gasen fasats ut. Även om den inte är helt borta har den minskat med 75 procent sedan 2021, och även den ryska oljan har minskat dramatiskt i EU.
Problemet är att accelerationen inom förnybar energi inte har matchats av en lika snabb utfasning av fossila bränslen. Kolanvändningen har minskat snabbt, men gas har setts som ett övergångsbränsle på vägen mot det fossilfria samhället – och nu ser vi konsekvenserna av denna strategi. Unionens import av fossilgas har endast minskat marginellt. Gasen flödar nu inte längre in i EU via ryska ledningar, utan kommer istället i betydligt dyrare flytande form, så kallad LNG, med frakt på båtar. USA har blivit den nya dominerande LNG-leverantören, men även Qatar är en viktig aktör och står för runt 4 procent av EU:s import av fossilgas.
Nu har det iranska revolutionsgardet meddelat att Hormuzsundet är stängt och hotar att sätta eld på alla fartyg som försöker passera. Qatars produktion av LNG har stoppats, vilket får gaspriserna i EU att skjuta i höjden med 45 procent.
Amerikanska LNG-producenter gör stora vinster, medan europeiska elkonsumenter och industrier kommer att ta smällen. EU:s energipolitiska strategi faller sönder inför våra ögon. Även om oljeprischocken inte är lika kraftig än, är Europa fortfarande starkt importberoende, med ett oljeimportberoende som ligger långt över 90 procent. I ett normalläge är detta problematiskt, men i det aktuella geopolitiska läget kan det bli en katastrof.
Hur kommer Europa att reagera denna gång? Troligtvis med nya krav på fossila subventioner. I Storbritannien är det redan en realitet – nyligen har oppositionen krävt att skattehöjningen på fossila bränslen ska frysa. Liknande krav kan väntas även i Sverige, särskilt med tanke på den kommande valrörelsen och stigande el- och bränslepriser som en konsekvens av Irankriget.
Denna gång kommer den fossila energichocken mitt under en pågående kampanj för att bromsa EU:s energiomställning. Tyskland, unionens största gaskonsument, har just stoppat ett statligt program för värmepumpar som syftade till att ersätta gaseldade värmepannor i hushållen. Det är ett av många exempel på hur EU:s satsningar på förnybar energi efter Ukrainakrigets utbrott inte har nått sina ursprungliga mål.
Från flera länder kommer nu krav på att luckra upp EU:s utsläppshandelsystem, som är ett av de viktigaste verktygen för att minska industrins fossilberoende. Återigen riskerar vi att behandla symptomen snarare än att ta itu med grundproblemet. Men som bland andra tankesmedjan Bruegel påpekar, borde Irankriget få Europa att accelerera energiomställningen – inte bromsa den.