Den amerikanska flottans närvaro utanför Irans kust har nu bekräftats, vilket ökar spänningarna i regionen. President Donald Trump har beordrat dessa styrkor som en del av en strategi som väcker frågor om avsikterna bakom. Enligt Iranexperten Mohammad Fazlhashemi dominerar debatten i Iran och Mellanöstern just nu om vad som egentligen sker. Är flottan där för att sätta press på landet, för att åstadkomma ett avtal, eller förbereder man ett militärt anfall för att möjliggöra ett regimskifte?
Det har uppstått stor besvikelse bland oppositionella i Teheran över den uteblivna hjälpen från väst. Regimen har brutalt krossat demonstrationerna, vilket resulterat i tusentals dödsfall, främst bland unga. Berättelser och videor från Iran visar på förödelsen, där kroppar med kulhål har lämnats kvar på gatorna. Under de våldsamma dagarna mellan 8 och 10 januari sattes många moskéer och regeringsbyggnader i brand, och säkerhetsstyrkorna drabbades också hårt.
Fazlhashemi konstaterar att regimens aggressiva reaktion mot protesterna visar på att man uppfattar dem som ett existentiellt hot. Nu har protesterna avtagit, och många i oppositionen känner sig svikna av västvärlden. ”Det syns i sociala medier när internet stängs av och slås på, och jag har fått samtal från släktingar och vänner i Iran som berättar om situationen”, säger han.
Det finns flera faktorer som kan förklara varför USA inte har agerat ännu. Dels önskar Israel att vara bättre förberedda på ett eventuellt iranskt motanfall med hjälp av ballistiska robotar, dels har grannländerna uttryckt oro för vad som kan hända efter ett regimskifte. Många av dessa länder, inklusive Saudiarabien och Turkiet, föredrar ett stabilt och svagt Iran snarare än en ny och okontrollerad situation.
Enligt uppgifter från BBC förbereder sig Turkiet genom att skapa en buffertzon för att hantera potentiella flyktingströmmar från Iran, vilket tyder på att man räknar med att en större konflikt kan vara på väg. Man vill undvika en situation lik den under inbördeskriget i Syrien, där miljoner flyktingar strömmade in i Turkiet och påverkade landets inrikespolitik.
Det finns många som ser sig själva som potentiella efterträdare till mullorna i Iran, och oppositionen är splittrad med grupper som kurder, vänsterpartier, al-Qaida-anslutna och sekulära demokratiska krafter. USA:s strategi i Venezuela, där man angrep den yttersta ledaren men lät andra sitta kvar, kan vara ett resultat av erfarenheterna från Irak. Där störtades hela statsapparaten, vilket ledde till två decennier av strider och flyktingströmmar.
Frågan kvarstår hur USA kommer agera mot Iran och vad oppositionen skulle tycka om en lösning liknande den i Venezuela. Det har även talats om nya förhandlingar mellan länderna för att nå ett avtal. USA:s tre krav var att Iran skulle avsluta all anrikning, sluta stödja proxygrupper och begränsa räckvidden på sina robotar. Iran har dock avvisat dessa krav och anser att de skulle bli sårbara för angrepp från Israel.
Den amerikanska armadan, där bland annat hangarfartyget Abraham Lincoln ingår, har nu bekräftats vara på plats. Fartygen har kunnat spåras från Sydkinesiska havet genom Indiska oceanen och in i Omanbukten. Abraham Lincoln har kapacitet att bära upp till 90 flygplan. Enligt rapporter ska de amerikanska styrkorna ha nått platsen tidigare än planerat.
Den israeliska militären har genomfört stora operationer tidigare, och under det senaste tolvdagarskriget använde de över hundra stridsflygplan. Samtidigt har Irans luftförsvar slagits ut, vilket underlättar för Israel att agera fritt. En starkt närvarande flotta tyder på att det kan pågå förberedelser för ett massivt anfall med målet att slå ut Irans ballistiska robotar och produktion. Fazlhashemi påpekar att det finns en strategi att slå till en gång för alla mot dessa hot.
