Kriget i Ukraina har inte bara orsakat förlust av liv och tvingat miljoner på flykt, det har också påskyndat en demografisk nedgång som pågått under flera decennier. Födelsetalen sjunker, dödstalen ökar, arbetsföra män saknas och en snabbt åldrande befolkning lämnar byar, vilket pressar samhällsstrukturer. En central fråga som framträder är brutal i sin enkelhet: vem ska återuppbygga landet när striderna äntligen tystnar?
I den västukrainska småstaden Hoshcha har barnskrik tystnat. Förlossningsavdelningen står ofta tom, med antalet födslar som fallit från över 400 för drygt tio år sedan till knappt 139 i år. Detta har lett till att avdelningen förlorade sin statliga finansiering efter att man missat myndigheternas årliga gräns med en enda förlossning.
Bakom dessa siffror döljer sig en brutal verklighet. Många män i barnalstrande ålder har stupat eller saknas efter strider vid fronten, och ännu fler befinner sig i militära förband långt från sina familjer. Osäkerheten gör att många unga par skjuter upp sina planer på att skaffa barn. En 21-årig kvinna som arbetar i centrala Hoshcha uttrycker det väl: ”Det finns ingen stabilitet, ingenting att bygga vidare på.”
Samtidigt rapporterar läkare i krigsdrabbade regioner om en ökning av för tidiga födslar, där stress och rädsla sliter hårt på gravida kvinnor. Under ockupationen i Chernihiv tvingades många kvinnor att föda i kalla källare, utan värme eller elektricitet, medan bomber föll utanför.
Ukrainas befolkning har minskat från 42 miljoner före invasionen 2022 till under 36 miljoner idag. Prognoserna är dystra; forskare uppskattar att befolkningen kan sjunka till 25 miljoner år 2051. I Hoshcha-distriktet, med 24 000 invånare, har över 140 personer stupat sedan 2022, vilket tydligt framgår av väggen med porträtt av fallna soldater vid stadshuset. Den bristande befolkningen påverkar hela samhället: i grannbyn Sadove har en skola med plats för över 200 elever stängts eftersom endast nio barn återstår.
Det är ett nationellt mönster. För varje födelse sker idag ungefär tre dödsfall, och den manliga medellivslängden har rasat från 65 till 57 år sedan krigets början, en nedgång som saknar motstycke i fredstid i Europa.
Emigrationen utgör en betydande del av befolkningsförlusten. Nästan sju miljoner, främst kvinnor och barn, har lämnat Ukraina sedan 2022, och många av dem ser tveksamt på att återvända. En studie visar att mindre än hälften av de ukrainska flyktingarna i Europa har en framtid i hemlandet. Ju längre kriget pågår, desto mer rotar sig nyanlända i sina mottagarländer.
Även om män mellan 18 och 22 år hålls kvar i landet på grund av mobiliseringslagar, förväntas en ny våg av utvandring bland arbetsföra män när kriget en dag tar slut. Detta riskerar att ytterligare fördjupa bristen på arbetskraft. Enligt regeringens egna långsiktiga strategier från 2024 varnar man för ett underskott på 4,5 miljoner arbetare inom tio år, särskilt inom byggsektorn, teknik och administrativa yrken. Utan massivt återvändande eller kontrollerad arbetskraftsinvandring kommer landet att sakna de människor som behövs för återuppbyggnad.
Innan kriget var Ukraina redan ett av Europas snabbast åldrande samhällen, och denna utveckling förstärks nu ytterligare. Andelen personer över 65 år förväntas öka från 17 procent 2020 till 22 procent 2040, samtidigt som både barnafödande och antalet människor i arbetsför ålder minskar. Denna obalans hotar pensionssystem, välfärd och den framtida ekonomin.
Forskare varnar för att de senaste 35 årens demografiska trender – präglade av låg nativitet, emigration och återkommande ekonomiska kriser – kommer att forma landet i årtionden framöver, oavsett när kriget tar slut. Ändå påpekar demografer att ett mindre Ukraina inte nödvändigtvis är dömt till fattigdom. Länder som Kanada och Luxemburg visar att hög livskvalitet inte kräver en stor befolkning, men detta förutsätter långsiktiga reformer för att åtminstone bromsa nedgången.
Ukraina står nu inför ett demografiskt vägskäl. Myndigheterna diskuterar incitament för återvändande, bostadsprogram, investeringar i infrastruktur och möjlig migration från andra länder. Men experterna betonar att detta är ett ”långt spel” och att det kan ta 25–30 år innan utvecklingen stabiliseras.
För familjer som lever mitt i kriget är frågan mer akut. En lokal tjänsteman i Hoshcha berättar att hennes man mobiliserades bara dagar efter att hon fick veta att hon var gravid: ”Barnen ger oss hopp,” säger hon. Utan dem skulle många förlora viljan att fortsätta. Men detta hopp hänger på en skör tråd. Ett land där skolor stänger, byar töms och födelsetalen rasar riskerar att förlora något som inte går att återuppbygga med pengar: framtida generationer.
