Under vintern befann jag mig vid havet i Karlskrona. Den kalla och klara luften skapade en stilla atmosfär, men inom mig kände jag en djup oro, inte för vädret, utan för tillståndet i världen. Samma dag stötte jag på nyheterna om ytterligare en avrättning i Iran, där ett ungt liv hade tystats för alltid.
Det fick mig att reflektera över hur ett liv som försvinner så långt borta kan påverka känslor här hemma. Det är som om avståndet inte spelar någon roll när det handlar om mänskliga rättigheter och orättvisor. Hur kan vi, som lever i trygghet, blunda för den smärta som andra genomlider?
Vi lever i en tid där nyheterna om krig och förtryck ständigt når oss, och det är lätt att känna sig maktlös. Det är viktigt att vi inte låter dessa händelser bli enbart statistik eller avlägsna berättelser. Varje namn, varje liv som går förlorat, representerar en historia, en familj och en framtid som aldrig kommer att realiseras.
Denna oro är inte bara personlig; den är kollektiv. Vi måste stanna upp och tänka på våra medmänniskor, oavsett var de befinner sig. Hur kan vi vara en del av lösningen? Hur kan vi använda våra röster för att skapa förändring? Det är frågor som ställer krav på oss alla.
I en värld som ofta tycks präglas av våld och förtryck, är det avgörande att vi fortsätter att lyssna, att bry oss och att agera. Varje liv har betydelse, och det är vårt ansvar att se till att dessa liv inte glöms bort.
