Den kinesiska aktivisten Wu Qin har genom en text om Iran lyckats belysa likheterna mellan den repressiva situationen i sitt hemland och den i Iran. I en artikel av DN:s Rebecka Kärde framkommer det hur kommunikationen mellan medborgare i totalitära stater skapar hopp trots omständigheternas svårigheter.
Tidigare har västerländska angrepp på oljerika länder ofta motiverats som ”humanitära interventioner”, men detta språkbruk har förändrats. I dag är det brutala hyckleriet mer påtagligt, och Donald Trump har inte längre behov av att rättfärdiga sina bombningar av Iran. Medan regimens dagar kan vara räknade, efter massakrer på demonstranter, finns det mycket att diskutera kring dess grymheter.
En text med titeln ”Ett brev från ett fängelse i Teheran” publicerades kort efter mordet på den 22-åriga Mahsa Jina Amini. Den anonyma författaren, som kallar sig Mahsa, skriver till sin mamma från ett fängelse i Teheran. Hon är journalist och har tidigare förföljts av säkerhetstjänsten. Under en middag i staden Sanandaj gripas hon och hennes vänner, och efter en tid i förvar släpps hon, men inser att det är dags att fly.
Texten ”Ett brev från ett fängelse i Teheran” spreds snabbt bland kinesiska dissidenter, som såg slående likheter mellan den iranska och kinesiska repressiva metoden. Först flera år senare översattes brevet till persiska, när det blev känt att det var Wu Qin som hade skrivit det. Nu lever hon i exil i Berlin och driver mikroförlaget Tofu Stand, där hon publicerade brevet i en vacker volym med översättningar på engelska, persiska och kinesiska.
För att förtydliga de chiffrerade detaljerna har texten fotnoter som förklarar vad olika platser syftar på. Sanandaj framställs som Guangzhou, medan dialekten som talades av poliserna i Teheran beskrivs som beijingdialekt. Wu Qins egna erfarenheter av repression i Kina speglas i hennes skildring av den iranska verkligheten, där protester mot den kinesiska regeringens strikta covid-19-restriktioner, kända som ”A4-revolutionen”, också omnämns.
Trots de svåra omständigheterna finns det en strimma av hopp i de strategier och kanaler som medborgare i totalitära stater hittar för att kommunicera med varandra. Det visar att nationalistiskt förtryck kan anta olika former, och att det finns en oroande likhet mellan olika regimer.
För mer insikter och analyser kan du läsa fler texter av Rebecka Kärde samt ta del av DN:s litteraturbevakning.
