Översvämningarna i Sydasien har nått katastrofala nivåer, med hundratals döda och över en miljon evakuerade. Enligt Dru Samuel, en 25-årig projektledare vid Women and Media Collective, är situationen i regionen bland de värsta som någonsin upplevts. ”Världen verkar inte bry sig”, säger hon med tårfyllda ögon när hon återger händelserna.
Även om cyklonen har dragit bort, har krisen just börjat. När DN når Dru Samuel har hon nyligen besökt en familj i ett av de mest drabbade områdena utanför Sri Lankas huvudstad Colombo. De behövde hjälp med mat, medicin och hushållsartiklar. Mamman i familjen hade fått stora sår på benen efter att ha flytt undan det stigande vattnet, medan pappan är förlamad från midjan och nedåt. Den ena sonen har flera funktionshinder och kunde inte klättra upp i de räddningsbåtar som kom till undsättning. ”Det fanns märken på väggarna som visade hur högt vattnet stod. Det är ett under att alla klarade sig”, berättar hon.
Det förorenade vattnet utgör nu en risk för infektioner, och myndigheterna varnar för utbrott av myggburna sjukdomar. Dessutom fortsätter regnet att falla, vilket försvårar nödhjälp och återuppbyggnad.
Dru Samuel arbetar för att stödja kvinnor och marginaliserade grupper i Sri Lanka. För bara några veckor sedan deltog hon i klimatmötet COP30 i Brasilien, där hon delade berättelser från kvinnor som påverkades av översvämningarna i maj 2016. Nu har de alla förlorat allt igen. ”Det är som en konstant kris här,” säger hon. ”Men världen verkar ha tröttnat. Om det här hade hänt i USA eller Europa skulle det ha varit en enorm nyhet.”
Enligt rapporter har omkring 1 800 människor bekräftats döda i översvämningarna i regionen, med Sri Lanka som drabbats hårdast, följt av Indonesien och Thailand. Nu, när vattnet långsamt drar sig tillbaka, hotar nya faror såsom jordskred och sjukdomsutbrott.
Dru Samuel reflekterar över klimatmötet: ”Det känns helt overkligt. Jag minns de som klädde sig i kostymer och klänningar, och undrade om de förstod verkligheten av klimatförändringar. Behovet av klimatfinansiering är akut. Människorna här är fantastiska och stöttar varandra, men vi har inte resurser för att hantera det som sker.”
Hon avslutar med en stark uppmaning: ”Världen har inte förstått omfattningen av vad som har hänt. Stöd till oss är inte välgörenhet; det är en begäran om solidaritet. Klimatkrisen påverkar oss alla, och det minsta vi kan göra är att visa varandra stöd.”
Miljoner människor i Sydasien står nu inför en osäker framtid, där återuppbyggnaden av deras liv är en enorm utmaning.
