Den argentinska författaren Samanta Schweblin har med sin nya novellsamling skapat en litterär värld där osäkerhet och oro står i fokus. Kristoffer Leandoer reflekterar över dessa teman och beskriver hur Schweblins texter ofta ger läsaren en känsla av att veta hur saker och ting går till, men sällan förklarar varför.
Schweblins första roman, ”Räddningsavstånd”, publicerad på svenska 2016, ger en hint om den litterära riktning hon valt. Titeln syftar på det avstånd en vuxen måste ha till ett lekande barn för att snabbt kunna ingripa vid en olycka. Men frågan kvarstår: hur stort är detta avstånd? Det kan vara kortare på stranden än hemma, eller kortare ute än inne. Osäkerheten kring hur detta avstånd ska tolkas skapar en känsla av oro.
Leandoer påpekar att det finns ett glapp mellan begreppets teoretiska ram och dess praktiska tillämpning. Det personliga omdömet spelar en stor roll, och det är svårt att fastställa vad som verkligen är ”normalt”. I detta glapp finns en djupare oro som följer med oss som föräldrar, där vi ständigt ifrågasätter vår förmåga att skydda våra barn.
Schweblins förmåga att fånga denna komplexa känsla av ansvar och osäkerhet gör hennes verk både tankeväckande och skrämmande. Som läsare dras man in i en värld där gränserna för säkerhet och normalitet ständigt ifrågasätts, vilket lämnar en med en känsla av att vara både fascinerad och orolig.
