Riksteaterns nya uppsättning av ”Dödsdansen” av August Strindberg har fått kritikern Torun Börtz att reflektera över dess tilltalande men förutsägbara karaktär. I denna klassiska kammarscenario utforskas teman av makt, kärlek och död, men utan att bjuda på några större chocker.
Uppsättningen, som har tagits emot med blandade känslor, visar på ett välutfört skådespeleri som för det mesta håller sig inom ramarna för vad man kan förvänta sig av en Strindberg-klassiker. Börtz påpekar att även om skådespelarna presterar på en hög nivå, saknas det en del av den gnista som skulle kunna lyfta verket till nya höjder.
Det som ändå gör denna produktion värd att se är den gedigna tolkningen av Strindbergs karaktärer. Deras komplexitet och de känslomässiga konflikter som uppstår i samverkan mellan dem är väl gestaltade, vilket ger publiken en möjlighet att reflektera över de relationer som skildras. Här finns en tydlig känsla av att man är i trygga händer, trots att verket bär på tunga ämnen.
Att Riksteatern fortsätter att sätta upp klassiska verk är av stor betydelse för den svenska teatertraditionen. Med ”Dödsdansen” bidrar de till att hålla Strindbergs arv levande, även om kritiken visar att det ibland kan vara svårt att kombinera tradition med innovation. Denna produktion kan ses som en nostalgisk hyllning till det förflutna, men den lämnar en önskan om mer djärvhet och överraskningar i framtiden.
