På den 76:e filmfestivalen i Berlin pågår en storartad provokation mot det patriarkala systemet, med filmer som utforskar och avtäcker manliga maktstrukturer genom satir, skräck och dramatiska berättelser. Nicholas Wennö summerar en festival där både kvinnliga och manliga filmskapare bidrar till att rasera traditionella normer.
Sandra Hüller, känd från filmer som ”Min pappa Toni Erdmann” och ”Fritt fall”, går i täten med sin roll i Markus Schleinzers kostymdrama ”Rose”. Här gestaltar hon en kvinna som under 1600-talet i Tyskland lever under falsk identitet som man. Genom att manipulera dokument och utnyttja sin position i ett arrangerat äktenskap visar filmen hur kvinnor tvingas efterlikna män för att få makt och frihet. Trots hennes mod och styrka kvarstår dock en obehaglig sanning: det är fortfarande penisen som räknas.
I ”No good men”, regisserad av Shahrbanoo Sadat, får vi se hur patriarkala normer utmanas i det afghanska samhället. Filmen, som skildrar en spirande romans mellan två tv-anställda i Kabul, kombinerar humor och värme med en kritisk översyn av machokulturen. Sadat betonar att det är lika svårt för män att leva i ett samhälle där kvinnor betraktas som underlägsna.
Festivalen bjuder även på en rad andra filmer som tar sig an liknande teman. Amy Adams spelar en alkoholiserad dotter i ”At the sea”, som kämpar i skuggan av sin narcissistiska far. Flera kvinnliga regissörer använder skräck och svart humor för att belysa manligt förtryck, som i den australiska filmen ”Saccharine” av Natalie Erika James, där patriarkatet bokstavligen kryper under huden.
Ulrike Ottingers ”Die blutgräfin” presenterar en modern tolkning av den ungerska seriemördaren Erzébet Báthory, där Huppert framhäver manlig rädsla för kvinnlig autonomi. I ”Heysel 85”, regisserad av Teodora Ana Mihai, belyses den tragiska fotbollskatastrofen i Belgien, vilket ytterligare visar på hur patriarkala strukturer påverkar även andra aspekter av livet.
Den tysk-turkiske regissören İlker Çatak tar oss med på en resa genom ett brännande politiskt drama i ”Gelbe briefe”, som utforskar hur statlig repression kan påverka relationer på ett djupt plan. Genom att filma i Berlin och Hamburg, som står som stand-in för Ankara och Istanbul, ger han en universell kommentar på dagens politiska klimat.
Filmfestivalen i Berlin bjuder på en imponerande skara filmer som inte bara underhåller, utan också väcker viktiga frågor om makt, kön och identitet i en tid av förändring.
