Olivia Sundberg har blivit ett välkänt namn inom svensk poesi, särskilt genom sina uppläsningar på sociala medier. Hon anses vara en av de få poeter i Sverige som faktiskt kan försörja sig på sin konst. Men med utgivningen av sin tredje diktsamling har förväntningarna på hennes arbete varit höga.
Trots den tidigare lovande karriären infrias inte de förväntningar som ställts på denna nya samling. Enligt Sofia Roberg, som recenserar verket, saknas den djupa och sinnesvidgande utforskningen av teman som tid, saknad och barndom som har präglat Sundbergs tidigare texter.
Det är tydligt att Sundberg har en unik röst som har tilltalat många, men den senaste diktsamlingen tycks inte nå upp till samma nivå. Det finns en känsla av att de känslor som hon tidigare lyckats förmedla nu har förlorat sin kraft. Kritikerna påpekar att det är en besvikelse att inte se en utveckling i hennes konst, vilket kan innebära att den kreativa gnistan har bleknat.
Trots detta fortsätter Sundberg att engagera sin publik, och det återstår att se hur hennes arbete kommer att utvecklas framöver. Det är tydligt att hennes framgångar på sociala medier har hjälpt till att forma hennes karriär, men frågan är nu om hon kan omvandla den digitala framgången till litterär kvalitet.