Den franske författaren Édouard Louis har nyligen fått ett kyligt mottagande av svenska kritiker för sin senaste roman ”Kollapsen”. Tidigare hyllad av många, har hans skildringar av klassamhället och personliga trauman nu börjat ifrågasättas mer än någonsin.
I ”Kollapsen”, som är hans sjätte roman, utforskar Louis sin relation till sin halvbror, som dog vid en ung ålder av alkoholism. Berättelsen utspelar sig i hans hemstad i norra Frankrike, där han reflekterar över sin barndom och de trauman som präglat hans liv. Kritiken har blivit allt mer negativ, med flera recensenter som anser att Louis ältar sina barndomsminnen på ett sätt som känns repetitivt och outhärdligt.
Enligt Johanna Frändén på Dagens Nyheter, har kritikerna i Sverige tröttnat på Louis ständiga fokus på klass och familj. Hon skriver att hans metoder, som en gång hyllades för sin ärlighet, nu framstår som enbart självcentrerade. Hon beskriver hans roman som en ”halvhjärtad polisundersökning” av familjehistorier som lämnat honom känslomässigt distanserad.
Även Per Wirtén på Expressen avfärdar boken under rubriken ”Ja, din barndom var hemsk – släpp den”, där han menar att Louis stagnerar i sina upprepningar av barndomstrauman. Kritiken handlar inte bara om hans litterära stil, utan också om hans personlighet och hur han framställer sin familj, som många anser att han beskriver med förakt.
Det finns en tydlig debatt kring huruvida Louis verkligen har rätt att skriva om sina livserfarenheter och de människor som står honom nära, särskilt de som fortfarande lever. Hans debutroman och efterföljande verk har ofta ifrågasatts för att de tycks cementera negativa stereotyper av arbetarklassen.
Trots den hårda kritiken är det tydligt att Édouard Louis inte kommer att vika sig. I sitt litterära manifest har han uttryckt vikten av att lyfta fram de politiska och sociologiska aspekterna av sitt skrivande, och han ser sig själv som en röst för dem som inte har makt. Med ”Kollapsen” kanske han försöker nå nya djup i sina skildringar, även om många läsare nu ställer sig frågan om hans metoder fortfarande är värdefulla i den pågående litterära diskussionen.
