I dag reser norra Europas mest certifierade söndagskaosör till Uddevalla och erkänner att han önskar att han hade förberett sig bättre. För några veckor sedan befann jag mig i en situation där jag plötsligt deltog i ett möte utan att ha kompetens att bidra, istället fokuserade jag på vad jag egentligen gjorde där.
Det inträffade i Uddevalla, inför en fotbollsmatch mellan Oddevold och AIK. Min väderapp och alla mina erfarenheter av västkusten indikerade regn, så jag och två vänner sökte skydd under tak på läktaren. Omkring oss fanns många andra med svartgula halsdukar. Just innan matchstart rullade en stor flagga över våra huvuden, vilket jag först tolkade som tifo – en kul överraskning. Men efter en stund drogs duken ner och vi befann oss i ett tillfälligt mötestält, där lukten av rök och öl fyllde luften.
Jag sneglade på mina medmänniskor och kände mig genast malplacerad. Ingen annan verkade ha samma känsla som jag – en ”mogen mellanchef på kulturredaktion”. Dessutom verkade jag ha missat informationen om maskering och kunde inte plocka fram en enda bengal från någon kroppsöppning. Stämningen kunde beskrivas som ”lite grabbig”.
Trots min obekväma situation bestämde jag mig för att ta ett initiativ. Med ett nervöst leende gled jag ned på läktarens grova golvplankor och lämnade mötestältet krypande, med bakdelen först. När matchen väl började avbröts den tre gånger, och polisen rapporterade om 36 bengaler, medan lokaltidningen beskrev det som om ”bortaläktaren fattat eld”.
Det var ett möte som ledde till en polisutredning, vilket är en sällsynt händelse. Trots detta har min längtan efter den allsvenska premiären inte minskat. Den är bara två veckor bort. När lagen står på gräset och vi nickar förväntansfullt mot våra grannar på läktaren, när domaren blåser i pipan och säsongens alla förhoppningar ännu inte har krossats, då vet man att våren är här.
