När symboler förvandlas till vapen och fotbollens arenor blir slagfält, hotas inte bara sporten utan även våra värderingar, gemenskap och förmåga att stå emot hat. Under helgen 11–13 oktober blev Sverige vittne till en chockerande explosion av blinda ögon inför allvarliga provokationer. Irredentism och hat spreds på gator, restauranger och läktare, vilket förvandlade vad som borde vara en förenande kraft till en arena för aggression.
Den första händelsen inträffade i Stockholm den 11 oktober efter matchen mellan Serbien och Albanien. Där visades Storalbaniens flagga, en symbol med en tung historia av aggression och ultranationalism. Även om det var en albansk temakväll på restaurang Dolores, handlade det inte bara om att visa en albansk flagga, utan en flagga kopplad till en extrem och ockupatorisk agenda. Storalbanien-konceptet hävdar att etniska albaner har ”ursprunglig rätt” till territorier i flera suveräna stater. Historiken visar tydligt vad denna ideologi kan leda till: konflikter och etnisk rensning.
Den 13 oktober manifesterades provokationerna med full kraft under matchen Kosovo-Sverige. Läktarna fylldes av Storalbanien- och UCK-flaggor, där UCK är en symbol som hyllar en terroristorganisation som har kopplats till etnisk rensning och mord. Spelare poserade med dessa symboler, och hotfulla slagord ekade på gatorna efter matcherna. Trots att reglerna är tydliga och Svenska Fotbollförbundet förbjuder politiska och extremistiska symboler, ignorerades lagarna helt.
Dubbelmoralen blottas tydligt när vissa uttryck för etnisk stolthet accepteras medan andra kritiseras. Kosovare Asllani, en svensk landslagsspelare med albansk bakgrund, delade en bild på sociala medier med den dubbelhövdade albanska örnen, men när Dragomir Mrsic publicerade en bild med trefingergesten, utbröt ramaskri. Här blir skillnaden uppenbar: vissa uttryck hyllas som kultur medan andra stämplas som provokation. Detta skapar en snedvridning i det offentliga samtalet och visar på ett systematiskt problem.
Reaktionerna från media och myndigheter har varit förvånande men tyvärr väntade. Tystnaden förstärker de redan spända etniska relationerna och historiska trauman. Sverige kan inte längre avfärda detta som en ”utländsk konflikt”. De symboler som visas påverkar samhällsordningen och signalerar vilka uttryck som är acceptabla.
När det gäller privata lokaler, är det kommunen och polisen som har ansvar för att ingripa vid brott mot hets mot folkgrupp. Videomaterial som sprids på sociala medier utan konsekvenser visar tydligt att systemet sviktar. Svenska Fotbollförbundet, UEFA och FIFA har tydliga regler mot politiska och extremistiska symboler, men dessa tillåts upprepade gånger, vilket underminerar idén om att arenor ska vara platser för gemenskap.
Det är uppenbart att det finns en kedja av provokationer utan konsekvenser. Enligt reglerna ska klubbarna se till att fans inte skriker hot eller utför hets mot folkgrupp. Men när säkerhetsvakterna ignorerar UCK-flaggor och Storalbanien-flaggan, visar det att systemet sviktar. Sverige sviker sina egna principer om rättvisa och jämlikhet när vissa får uttrycka sin etniska stolthet utan kritik, medan andra straffas.
Trots kaoset visades det också att stolthet kan bäras utan aggression. Samma dag som matcherna ägde rum samlades serber i Stockholm för ett humanitärt evenemang som organiserades av PRINCIP, där inga hotfulla slagord eller irredentistiska flaggor förekom. Deras slogan, ”Av princip, för vårt folk”, stod i kontrast till de extremistiska symbolerna på fotbollsarenorna.
Varje flagga och varje slagord är mer än bara symboler; de är tester på samhällets ryggrad och vår förmåga att stå emot hat. Incidenterna under oktober visar att ryggraden är böjd och att konsekvenser är selektiva. Sverige måste nu bestämma om vi är redo att stå upp för lag och ordning eller om dubbelmoralen ska fortsätta att råda.
