Bildmuseet skakar om bilden av samiskt självbestämmande
Bildmuseet i Umeå har nyligen öppnat en utställning som väcker starka reaktioner bland samiska grupper och allmänheten. I ett gemensamt inlägg kritiserar forskarna Iréne Gustafson och Jonny Hjelm hur museet ifrågasätter den homogena och åsiktsenliga bilden av samiskt självbestämmande som brukar dominera i kulturella sammanhang.
Den offentligt finansierade institutionen väljer att bryta mot den traditionella framställningen av samer som ett enat och konsensusbaserat folk, något som enligt Gustafson och Hjelm skapar en ny och mer nyanserad, men också kontroversiell, dialog om samisk identitet. Detta har lett till intensiv debatt, inte minst bland samer som kämpar för markrättigheter och politisk självbestämmande i Sápmi.
Konflikt kring museets roll i samhällsdebatten
Utställningen har skapat en akut spänning mellan samiska aktivister och museet. Många som arbetar för samiska rättigheter menar att museet borde stödja en enhetlig berättelse som stärker urfolkets kamp. Men Gustafson och Hjelm understryker att museer med offentlig finansiering inte är bundna att enbart visa en partisk bild eller anpassa sig efter specifika grupper.
”Offentligt finansierade museer behöver inte anpassa sig till homogena berättelser utan ska också möjliggöra nyanserad och kritisk granskning,” skriver Iréne Gustafson och Jonny Hjelm.
Debatten är särskilt brännande i en tid då frågor kring samisk självbestämmande och markrättigheter har ökat i politiskt fokus, både i Sverige och internationellt. Museets agerande kan påverka hur både samer och allmänheten uppfattar dessa viktiga rättighetsfrågor.
Vad betyder detta för samerna och samhället?
Företrädare för samiska organisationer varnar att en splittrad samisk självbild i museernas skildringar kan försvaga kampen för erkännande och rättigheter. Samtidigt pekar museet och forskarna på vikten av att verka för en bredare diskussion som inkluderar olika samiska perspektiv – även de som inte rimmar med den officiella bilden.
Det här är en utveckling som kommer följas noga under de kommande veckorna, särskilt hur museet och finansiärerna svarar på kritiken. Samtidigt sätter detta nytt ljus på museers roll i att skapa och utmana historiska och kulturella ”sanningar” i Sverige.
Gustafson och Hjelm avslutar med att understryka att museer måste våga visa komplexiteten i Samiska frågor för att spegla verkligheten fullt ut, även när det skapar konflikt.
Denna debatt om samisk representation och museers ansvar är en viktig signal om hur urfolks rättigheter och identiteter alltmer granskas och omdefinieras i dagens Sverige.
