När fotbollsarenor förvandlas till slagfält, påverkas inte bara sporten utan även våra grundläggande värderingar och samhällsnormer. Helgen 11–13 oktober visade tydligt hur irredentism och hat kan sprida sig genom våra gator, restauranger och läktare. Det som borde vara en förenande upplevelse förvandlades till en scen av aggression, obemärkt av myndigheter och medier.
En av de mest anmärkningsvärda händelserna inträffade i Stockholm den 11 oktober efter matchen mellan Serbien och Albanien, där en flagga kopplad till en ultranationalistisk agenda, Storalbaniens flagga, exponerades. Detta symboliserar en ideologi som hävdar att etniska albaner har ”ursprunglig rätt” till territorier i flera suveräna stater. Historien visar att en sådan ideologi kan leda till konflikter och våld. När sådana symboler visas i offentliga utrymmen ställs frågor om hur svenska lagar mot hets mot folkgrupp tillämpas.
Under helgen den 13 oktober kulminerade dessa provokationer under matchen Kosovo-Sverige, där läktarna pryddes med både Storalbanien- och UÇK-flaggor. UÇK, en organisation med en blodig historia av etnisk rensning och mord, glorifieras genom dessa symboler. Spelare poserade stolt med flaggorna, och hotfulla slagord ekade genom gatorna. Detta visar att aggression och hat normaliseras, utan att lagens skyddsmekanismer aktiveras.
Det är ett tydligt brott mot reglerna, både enligt Svenska Fotbollförbundets och UEFA:s riktlinjer, som förbjuder politiska och extremistiska symboler på arenor. Trots detta tilläts flaggor med irredentistiska och extremistiska budskap att visas, vilket skapar en dubbelmoral i samhället. Vissa symboler och handlingar normaliseras medan andra censureras, vilket underminerar lagens likhet inför alla.
Det är inte bara en fråga om etik och moral, utan också om ansvar. Kommuner och poliser har en skyldighet att ingripa vid brott mot hets mot folkgrupp, och det är oroväckande att videomaterial från dessa händelser sprids utan konsekvenser. På arenor har Svenska Fotbollförbundet, UEFA och FIFA tydliga regler, men dessa tycks ignoreras när det gäller vissa grupper.
Dubbelmoralen blottas ytterligare när vissa individer, som Kosovare Asllani, kan visa sin etniska stolthet utan att möta kritik, medan andra, som Dragomir Mrsic, blir utsatta för ramaskri. Det finns en tydlig snedvridning i det offentliga samtalet, där vissa uttryck uppfattas som kulturella och stolta medan andra betraktas som provocerande och kontroversiella.
Helgens händelser i Göteborg och Helsingborg, där liknande slagord och symboler hördes, visar att Sveriges tysta passivitet inte längre kan fortsätta. Tystnaden kring dessa frågor riskerar att öka etniska spänningar och undergräva demokratin. När lagar och regler endast tillämpas selektivt, normaliseras aggressiva och extremistiska beteenden.
Mitt i kaoset finns dock exempel på hur stolthet kan uttryckas utan aggression. Ett humanitärt evenemang i Stockholm, organiserat av PRINCIP, stod i kontrast till de provokationer som ägde rum under fotbollsmatcherna. Deras budskap visade att identitet kan firas med värdighet och respekt.
Det är nu upp till Sverige att ta ställning. Ska vi fortsätta blunda för dessa allvarliga frågor, eller ska vi stå upp för de demokratiska principer som skyddar alla medborgare? Varje tystnad är ett medgivande till fortsatt hat och aggression.
