Leïla Slimanis efterlängtade Marockotrilogi når slutet när hennes senaste roman ”Jag tar med mig elden” tar oss från 1990-talet fram till nutid, där två systrar lämnar Marocko för Paris och konfronteras med svåra identitetsfrågor. Nyligen rapporterat av DN:s Maria Schottenius, har denna familjesaga väckt starkt engagemang och berör djupa frågor om migration och förlust.
I denna tredje och avslutande del av trilogin som startade med ”De andras land” och fortsatte med ”Dansa med mig”, får läsaren följa familjen Belhajs utveckling genom sjuttio år av hårda relationer mellan Frankrike och Marocko, speglat i personliga öden. Berättelsen har sin kärna i två systrars svåra väg när de försöker hitta sin plats i ett ett nytt land och en främmande kultur.
Skarp skildring av familjekonflikt och integration
Romanen beskriver hur den äldsta systern Mia kämpar med tillhörighet och identitet i det franska Paris. Mia som beskriver sig själv som pojkaktig och aldrig vill bli kvinna, växer upp i en familj där det arabiska språket och kulturen förlorar mark till det franska. Samtidigt gör familjen stora uppoffringar för att anpassa sig, men till vilket pris?
Mia och hennes syster Inès utvecklas i en värld där de är högutbildade och talar franska flytande, men ändå aldrig riktigt hör hemma. Deras kamp symboliserar den svåra föreningen mellan två identiteter — den marockanska och den franska. Slimani visar hur det inte bara är språk och vanor som går förlorade, utan också delar av själen och familjebanden.
En familj i kris – skarpa scener och social realism
Romanen innehåller dramatiska och ibland chockerande scener, som när Mia försöker ta livet av sin lillasyster i svartsjuka, eller när Inès får en besatt lärare. Den sexuella utforskningen och de komplexa personliga relationerna får extra skärpa i Slimanis händer, vilket gör läsningen både gripande och oumbärlig.
Samhället runt familjen skildras också genom deras ögon – från Parisens fria 70-tal till en tid när islamismens starka inflytande och fördomar mot homosexuella kantar deras vardag. Ett särskilt slagkraftigt ögonblick infaller under 11 september 2001, då familjens sorg efter en död släkting kolliderar med den globala katastrofen och dess efterverkningar för arabvärlden.
Internationell succé och stark politisk resonans
Leïla Slimani som slog igenom internationellt med thrillern ”Vaggvisa”, har genom denna trilogi skapat en fängslande och kunskapsrik berättelse som också belyser Frankrikes och Marockos komplexa förbindelser. Inspirerad av Tolstojs familjeepos ”Anna Karenina” engagerar hon läsaren i en spiral av känslor, historiska skeenden och identitetskonflikter.
Med både personlig och politisk skärpa lyckas Slimani förmedla invandrares ständiga kamp över frågan: Var kommer du egentligen ifrån? Trots att boken är lång och innehåller många lager är språket lättillgängligt, och känslan av att vara ”hemma” i denna marockanska familj är påtaglig.
Vad innebär slutet på trilogin för läsare och kultur?
Avskedet från Belhaj-familjen väcker sorg och eftertanke, och DN:s Maria Schottenius konstaterar att det är svårt att släppa taget om denna engagerande släkthistoria. För svenska läsare ger boken en unik inblick i de många utmaningar och identitetsstrider som präglar invandrarfamiljer, både i Frankrike och här hemma.
Det är ett definitivt avslut på en resa som sträcker sig över generationer, länder och kulturer – men kanske också en början på viktiga samtal om tillhörighet, kultur och vad det kostar att anpassa sig.
”Jag tar med mig elden” finns nu att köpa från Natur & Kultur, översatt till svenska av Lotta Riad, och har drygt 350 sidor fyllda med dramatik, passion och viktiga samtidsfrågor.
