Gunnar Strömmer, Sveriges justitieminister, har under den senaste tiden uttryckt en alltmer defensiv hållning kring förslaget att sänka straffbarhetsåldern. I en intervju med Expressen framhöll han att ”ingen tänkande människa vill sätta barn i fängelse”, vilket återspeglar en djup oro över de konsekvenser som en sådan åtgärd kan få.
Under hösten har debatten intensifierats, särskilt efter att Strömmer fått hård kritik, inte bara från oppositionen och barnrättsorganisationer, utan även från tunga aktörer inom rättsväsendet, såsom Kriminalvården, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Lennart Guné, chef för Utvecklingscentrum på Åklagarmyndigheten, uttryckte sin oro över att brottsligheten kan komma att ”gå ner i åldrarna”, vilket skulle innebära att yngre barn rekryteras till gängkriminalitet.
Strömmer har tidigare framhållit vikten av att förändra strategier när det kommer till barn och brottslighet. Han är medveten om att det nuvarande systemet inte fungerar tillfredsställande, särskilt när det gäller barn som begår allvarliga brott. Men kritiker påpekar att att sänka straffbarhetsåldern inte adresserar de grundläggande orsakerna till varför barn hamnar i kriminalitet.
Sverige har en lång tradition av att se barn som individer värda att skydda och stödja, vilket framgår av våra lagar och pedagogiska riktlinjer. Den nuvarande straffbarhetsåldern, som är 15 år, har sina rötter i en djup kulturell förståelse av barns utveckling och mognad. Historiskt sett har barn under denna ålder ansetts omyndiga i brottsligt hänseende, och moderna studier tyder på att denna mognad faktiskt kan komma senare än vad som tidigare antagits.
Trots den tuffa kritiken tycks Strömmer kämpa med att hitta en balans mellan att adressera den ökande ungdomsbrottsligheten och att upprätthålla Sveriges tradition av barnskydd. Det finns alternativ till att sätta barn i fängelse, såsom att investera i socialtjänsten för att möjliggöra tidiga insatser innan barn hamnar i kriminalitet. Regeringen har även inlett en utredning för att se över verksamheten vid Sis-hemmen, som idag ansvarar för barn och ungdomar som begått allvarliga brott.
Frågan kvarstår: finns det verkligen ingen annan väg än att sänka straffbarhetsåldern? Många menar att det är dags att fokusera på långsiktiga lösningar, snarare än att vidta åtgärder som kan stigmatisera och straffa barn, som fortfarande är i en utvecklingsfas där de inte fullt ut kan förstå konsekvenserna av sina handlingar.
