Enligt Klimatpolitiska rådet är den senaste rapporten en stark signal till oppositionen, men det finns en viktig fråga: Är de verkligen beredda att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla klimatkraven med tanke på de potentiella konsekvenserna? Irankriget kan mycket väl bli en nyckelfråga i detta sammanhang.
Den nuvarande situationen i Sverige är kritisk. Regeringens fokus på att sänka bränslepriserna har lett till en ökning av utsläppen istället för en minskning. Samtidigt står EU:s klimatmål i fokus, med risk för betydande böter om de inte uppfylls. Utbyggnaden av vindkraft har stagnerat, delvis på grund av en otydlig politisk linje, och löften om nya kärnkraftverk har ännu inte realiserats. Elektrifieringen av fordonsflottan har också tappat fart, vilket förvärrar situationen.
Den pågående konflikten i Iran avslöjar dessutom EU:s sårbarhet, särskilt med det stora beroendet av olje- och gasimport från auktoritära regimer. I värsta fall kan vi stå inför en ny energiprischock. Stora länder inom EU, som Frankrike, Tyskland och Italien, föreslår nu att bromsa klimatomställningen genom att luckra upp systemet för utsläppsrätter, vilket kommer att diskuteras när EU:s ledare samlas i Bryssel.
Trots att många väljare anser att klimatfrågan är av stor vikt, har regeringen ännu inte presenterat konkreta lösningar. Istället har olika utredare fått i uppdrag att ta fram förslag. Den senaste i raden, Svante Mandell, förväntas presentera sin utredning i maj, vilket ger den kommande regeringen en utmanande uppgift att implementera hans rekommendationer.
Mandell har redan antytt att det i stort sett bara finns ett sätt att lösa den växande utsläppsskulden: Sverige måste minska användningen av fossila bränslen. Detta innebär att reduktionsplikten troligen måste höjas, något som inte kommer som en överraskning för dem som följt frågan.
Den osäkerhet som nu präglar debatten har lett till en av de tydligaste kritikerna från Klimatpolitiska rådet. Regeringens ryckiga politik kring klimatmål, vindkraft, kärnkraft och gröna kreditgarantier har skapat förvirring bland investerare. Näringslivet är villigt att bidra med lösningar, men behöver tydliga riktlinjer från staten för att kunna agera.
Som rådet påpekar är det bråttom att agera för att stänga det växande utsläppsgapet. Men frågan kvarstår: Vilket parti är verkligen redo att fatta de svåra besluten som krävs? Troligtvis är det endast Miljöpartiet som är berett att lova högre bränslepriser, vilket knappast kommer att glädja Magdalena Andersson.
Det är möjligt att Irankriget kan bli en avgörande faktor som låser upp klimatpolitiken. Att fasa ut fossila bränslen handlar inte bara om klimatet, utan det är också en fråga om säkerhet och ekonomisk hållbarhet. Som Ulf Kristersson påpekade i ett brev till EU-kommissionen, minskar ett beroende av fossila bränslen vår sårbarhet och kan förbättra vår autonomi. Det var just sådana argument som en gång fick Sverige att avskaffa oljepannorna. Nu behöver säkerhetsaspekterna lyftas i den svenska debatten.
Kanske anser svenska väljare att det är värt att betala några kronor extra per liter för att inte vara beroende av länder som Iran och Ryssland.
