Kramatorsk. Invånarna i denna stad lever med konstant beredskap. De duschar snabbt, håller utkik efter drönare och bär alltid med sig första hjälpen-kit. Många har valt att stanna kvar trots krigets påfrestningar och har anpassat sina vardagsrutiner för att överleva. Men hur länge kan detta fortsätta?
– Man vill inte vara naken när larmet går, säger Ljudmyla Snitsarenko, som har bott här i tolv år. Hon berättar att hennes bil alltid har full tank, redo för eventuell evakuering. Hennes man arbetar med att hjälpa människor från byar i närheten som blivit för farliga att bo i. I Kramatorsk får de som flytt en kopp te och grundläggande information från Samhällsfonden, en organisation som Ljudmyla och hennes man grundat.
Trots det hårda livet har Ljudmyla mycket att göra och hennes kylskåp är ofta halvtomt. Hon ser ingen mening med att bunkra mat för mer än ett par dagar, och har inte köpt nya kläder på två år. Hon bär alltid med sig ett första hjälpen-kit, med förband och bandage. – Man utvecklar märkliga vanor i krig, medger hon och ler.
Kramatorsk ligger bara en och en halv mil från frontlinjen. Före kriget hade staden nästan 150 000 invånare, men nu är en tredjedel kvar, enligt uppskattningar. Många civila har lämnat, men antalet militärer har ökat. Staden präglas av skadade byggnader, stängda affärer och ett utgångsförbud som träder i kraft klockan 21. De som är kvar har ofta valt att stanna av olika skäl, inklusive en känsla av ansvar.
Irina Jermolova är en av dem som har anpassat sig. Hon driver ett gym och försöker erbjuda en tillflykt för sina kunder. – Under en timme, tre gånger i veckan, kan de glömma kriget, säger hon. Gymmet ligger i källaren av en flerfamiljshus och ger en trygg plats för deltagarna att träna.
Men även Irina har blivit medveten om farorna. Hon ser sig ständigt om, inte bara åt sidorna utan även uppåt, och undviker restauranger som kan vara måltavlor. För många i Kramatorsk har hotet blivit en del av vardagen, och kriget har pågått i denna del av Ukraina sedan våren 2014.
Under de senaste månaderna har frontlinjen återigen närmat sig staden. Ljudmyla och många andra har tappat lusten att investera i sin omgivning. – Vi reparerar inte längre, säger hon. Minnen av en tidigare tid i Donetsk är fortfarande färska; där hade hon skapat ett liv som nu känns avlägset.
Trots de svåra omständigheterna visar invånarna en beundransvärd förmåga att stödja varandra. Många uttrycker en stark gemenskap, aldrig tidigare har de känt sig så sammanlänkade. Ändå är framtiden osäker, och i takt med att hotet från kriget ökar, kvarstår frågan: Hur länge kan de stanna kvar i Kramatorsk?
Anna Horlov, 23 år, är en av de yngre som stannat kvar. Hennes vänner har alla flytt, men hon kämpar för att hitta sin plats i en föränderlig värld. – Jag känner mig som grodan i grytan. När vattnet blivit hett är det redan för sent, säger hon. Även om hon drömde om att studera och resa, är allt nu uppskjutet.
Samhällsfonden fortsätter att erbjuda stöd, men många kämpar med avtrubbning och en känsla av normalitet som har rubbats. Stämningen i Kramatorsk är präglad av en tyst väntan, där hoppet om förändring blandas med en ständig beredskap för det värsta.