Det som idag benämns som ”särskilt utsatta områden” var tidigare några av södra Stockholms mest naturnära och historiskt betydelsefulla platser. Sätra, Fittja och Alby låg vackert belägna vid vatten, högar och odlingsmarker, och präglades av gårdar och herrgårdar med en lång mänsklig historia. Under bara några få decennier har dessa miljöer rivits upp och ersatts av storskalig betong, social ingenjörskonst samt ett samhällsexperiment som inte bara misslyckades, utan även bidrog till segregation och ökad otrygghet.
Idag är det främst arabiska som talas här, och de svenskar som fortfarande bor kvar vågar knappt gå ut efter mörkrets inbrott. Innan 1960-talet var inte Sätra, Fittja och Alby anonyma platser. Sätra hade en gård med rötter i medeltiden och ett landskap som öppnade sig mot Mälaren. Fittja har sedan länge fungerat som ett nav för resande och jordbruk, med Fittja gård som gästgiveri och tingsplats.
Alby hade en herrgårdshistoria som sträcker sig tillbaka till agrarsamhället och industrialismens genombrott. Här växte bebyggelsen fram långsamt, och naturen, bostäderna och människors rörelse var i harmoni. Trots att förstäder började växa fram efter kriget fanns det fortfarande förutsättningar för småskalighet och mänsklig närvaro. Dessa kvaliteter, tillsammans med den svenska gemenskapen, kom med tiden att offras.
Miljonprogrammet och dess konsekvenser
När Socialdemokraterna genomförde miljonprogrammet under 1960- och 70-talen var syftet att lösa bostadsbristen. Men projektet var mer än bara ett byggprogram; det handlade om en ideologisk strävan att forma samhället genom storskalighet och social planering. Detta ledde till att områdena förvandlades till massiva bostadskomplex i betong, som uppfördes utan hänsyn till platsens karaktär.
Arkitekturen i dessa områden bidrog inte till att skapa levande städer, utan resulterade i anonyma och rotlösa miljöer. Trygghet genom närvaro ersattes av öppna ytor utan ansvar, vilket skapade zoner istället för samhällen. På senare år har vissa av dessa områden kommit att kallas no-go-zoner.
Migration och segregation
Den arkitektoniska förstörelsen följdes av en demografisk förändring. Från och med 1980-talet blev Sätra, Fittja och Alby mottagningsområden för en historisk massinvandring från framförallt Mellanöstern och Afrika, vilket ytterligare förstärkte segregationens negativa effekter. Samtidigt flyttade många svenskar därifrån, vilket ledde till att områdena fick en permanent segregation.
Idag finns det språk- och kulturbarriärer, parallella normsystem och en ökad otrygghet som präglar vardagen. Problematiken har inte uppstått av en slump, utan är en följd av politiska beslut där integrationskrav har uteblivit.
Under besök i Alby möter en reporter från Samnytt två svenskar som beskriver hur de upplever att bo i området. En av dem, Lars, har bott där i sex år och berättar om hur situationen påverkats av ökad övervakning med kameror.
Den andra, Magnus, menar att det är för sent att införa tvingande blandningspolitiker nu. Han påpekar att människor alltid kommer att söka sig till likasinnade och att integrationen inte kommer att fungera under nuvarande omständigheter.
Botkyrka och dess utmaningar
Inga andra platser har tydligare visat på konsekvenserna av dessa politiska experiment än i Botkyrka, där både Fittja och Alby ingår. Här har det avslöjats att lokala socialdemokratiska strukturer har infiltrerats av kriminella nätverk. Kommunala verksamheter har kommit att kontrolleras av personer med kopplingar till grov kriminalitet, vilket har skapat en kultur av rädsla och tystnad.
Sätra, Fittja och Alby hade kunnat utvecklas till något positivt. De ligger vackert till, har en rik historia och stor potential. Istället har de blivit monument över ett politiskt experiment som ignorerat både mänskliga behov och kulturell kontinuitet.
