Kulturen har inte stannat – myten om litterärt stagnation avslöjad
Kristoffer Leandoer, författare och kritiker, utmanar den utbredda uppfattningen att konst och kultur har slutat utvecklas. I en ny essä i Svenska Dagbladets serie Under strecket avslöjar han hur vår samtid är fångad i en falsk nostalgisk bild av kulturens död.
Det pågår just nu en djupare kris än den inom konstformerna – nämligen vår oförmåga att hantera döden. Leandoer pekar på att döden inte längre är en naturlig del av livet i vår tid, en insikt som skakar om vår kultur och vårt sätt att tänka. Han beskriver hur reaktionerna blir hysteriska varje gång en offentlig person dör, oavsett hur många år som passerat sedan deras glansdagar.
Döden förlorar sin naturlighet – blir en ständig tragedi
”Döden är inte längre naturlig, den ingår inte längre i livet”, skriver Leandoer i sin essä som publiceras dagligen i Svenska Dagbladet sedan 1918. Han kopplar detta till den förlorade ”vertikala dimensionen” i människans livssyn och menar att andliga övningar i dag görs främst instrumentellt för att må bättre här och nu.
Därför blir saknaden efter offentliga personer maximalt dramatisk – trots att den verkliga förlusten är av en annan karaktär. Det är inte personens kreativitet eller arv vi förlorar, utan insikten om vår egen dödlighet och livets slutgiltighet som spökar i vår kollektiva medvetenhet. Detta skapar en paradox där döden känns som en evig tragedi även när det inte längre finns någon direkt koppling till dem som lämnat oss.
Litteraturen och kulturen utvecklas under ytan
Leandoer reagerar mot den utbredda uppfattningen att litteratur, musik och konst har stagnerat. Han betonar att denna bild ofta präglas av kognitiva blindfläckar och nostalgiska fantasier om fornstora dagar. I själva verket sker en ständig utveckling inom konstformerna, även om den är mindre spektakulär eller annorlunda än tidigare epoker.
Dagens samhälle präglas av en komplex tid där förändringar i hur vi hanterar både känslor och existentiala frågeställningar reflekteras i kulturen. Denna process kräver nya sätt att förstå och förhålla sig till konst och livets stora frågor, inklusive dödens roll.
Vad betyder detta för Sverige och kulturen nu?
För svenska läsare är det viktigt att inse att kulturens utveckling inte är ett minne blott utan lever och andas omkring oss, även om den hanteras och uttrycks på nya sätt. Samtidigt pekar Leandoers essä på en utmaning i vår kollektivt otillräckliga förmåga att möta livets slut – en fråga som påverkar både individens psykiska hälsa och samhällets kultursyn.
I en tid när offentliga personers bortgång ofta leder till stora och intensiva reaktioner kan detta vara en påminnelse om den djupare existentiella oro som många bär på, och som reflekteras i kulturen på olika vis.
Vad händer härnäst?
Svenska Dagbladets Under strecket fortsätter att publicera essäer som utmanar rådande kulturella myter och belyser samtidens stora frågor. Leandoers analys är ett viktigt bidrag till den pågående debatten om kulturens riktning i Sverige och globalt.
För svenskar som vill förstå vår tids kulturella klimat och existentiella utmaningar erbjuder denna essä nya perspektiv – och uppmanar till reflektion kring det svåra men nödvändiga mötet med döden som en del av livet.
Kristoffer Leandoers essä bekräftar att kultur och litteratur fortsätter utvecklas under ytan trots samtidens komplexa känsloläge kring döden och nostalgi.
