Under en intervju nyligen i Sälen ställdes statsminister Ulf Kristersson inför frågan om regeringen har en beredskap för en eventuell nedtrappning av USA:s stöd inom Nato. Kristersson avstod från att ge ett tydligt svar och uttryckte att han ”väldigt emot” att dra för långtgående slutsatser baserat på en upphetsad situation.
Det är dock få som önskar att det ska inträffa något som kräver försvarsinsatser. Samtidigt är det avgörande att all försvarspolitik grundas på att förbereda sig för det oönskade. Förmågan till avskräckning minskar risken för att oönskade händelser inträffar, vilket är ett centralt perspektiv i dessa frågor.
Kristersson har helt klart en förståelse för situationens komplexitet. Det är svårt att ta in att Donald Trump hotar Danmark, en av Natos grundarländer och en stark allierad till USA, och att hela den amerikanska politiken har skiftat. Frågan kvarstår: Hur ska Sverige agera när vår primära fiende hotar sina grannar med kärnvapen och den supermakt som tidigare har stått bakom oss inte längre är lika säker?
Det ointresse som präglade diskussioner under 00- och 10-talet ledde till en stor nedrustning. Nu ställs vi inför nya utmaningar, där kärnvapenhotet är mer påtagligt. Ingen vill se ett kärnvapenkrig, och de flesta, inklusive de flesta nationer, är för en ömsesidig nedrustning. Trots detta, hur ska vi hantera situationen när vår främsta motståndare har kärnvapen och USA:s tidigare stöd inte längre kan litas på?
Den amerikanska säkerhetsgarantin har historiskt varit avgörande för icke-spridningen av kärnvapen. Sverige avskaffade sitt kärnvapenprogram 1972 efter att ha fått garantier från USA. Det har även gällt länder som Sydkorea, vars hotbild har ökat. Utan det amerikanska skyddet kan vi se en förändring i spelplanen, vilket kan leda till att både Sydkorea och Polen överväger egna kärnvapenprogram.
Som ett resultat av Donald Trumps politik riskerar icke-spridningsdoktrinen att undergrävas, vilket ställer Sverige inför nya och allvarliga frågor. Hur ska vi förhålla oss till detta och agera för att stärka vår egen och våra grannländers säkerhet? Det är ett samtal som måste föras, oavsett om statsministern finner det obehagligt att diskutera.
