MINNEAPOLIS. För andra gången på en vecka samlades invånarna i Minneapolis för att protestera mot ICE. Demonstrationen sträckte sig över en kilometer och samlade tiotusentals människor som lämnade sina jobb och skolor för att delta.
Trots att temperaturen låg runt 15 minusgrader visade demonstranterna stor beslutsamhet. ”Vi har aldrig blivit förtryckta på det sätt som vi är nu”, säger Pam, en av deltagarna i protesten.
Demonstrationen inleddes utanför Stadshuset och tåget ringlade sig genom staden, ackompanjerat av ljudet av urfolkstrummor, megafoner och tutande bilister som blev försenade i trafiken. ”Vi är inte snälla Minnesota längre, utan starka Minnesota!”, ropade en av arrangörerna i megafonen.
Enligt uppskattningar från DN sträckte sig demonstrationståget mellan 1-2 kilometer genom staden. Många av demonstranterna bar handgjorda skyltar riktade mot ICE. Flera av skyltarna nämnde namn som Renee Good och Alex Pretti, som båda sköts ihjäl av federala agenter i januari.
Under fredagen hölls också demonstrationer i flera andra storstäder i USA, vilket visar på det breda engagemanget i frågan. ”Det är iskallt ute, men ändå är människor här med sina handgjorda skyltar och använder sina röster. Det finns så mycket hopp i det,” säger Maddison Lambert, en av demonstranterna, som höll en skylt med bilden av femårige Liam, som har förts bort av ICE till ett förvar i Texas.
Information från amerikanska medier tyder på att pojken blivit sjuk i förvaret, och han har blivit en symbol för de många barn som tagits om hand av migrationsmyndigheten. ”Han borde vara hemma med sin familj och sina klasskamrater här i Minneapolis. Liam är en av dem som vi verkligen kämpar för idag,” säger Maddison Lambert.
En annan demonstrant, Rebecca, som också ville vara anonym, uttrycker sin styrka genom att delta: ”Jag känner mig ganska stark när jag står här, jag får ut min röst och visar människor att vi bryr oss.”
Demonstrationen har fått stor uppmärksamhet, och många i tåget bär upp och nedvända flaggor som ett tecken på missnöje med situationen i landet. Connor Williams, en av deltagarna, berättar: ”Vår stad hamnar inte i rampljuset särskilt ofta, det här är bara helt otroligt.”
Pam, en äldre deltagare, reflekterar över förändringarna i landet: ”Vi har aldrig blivit förtryckta på det sätt som vi blir nu. Jag vet att vi fortfarande har många friheter, men det här är inte det land som jag växte upp i och älskar.”
Trots den bitande kylan fortsätter demonstranterna att uttrycka sitt missnöje mot ICE och kräva förändringar i migrationspolitiken.
