Under de senaste decennierna har Sverige genomgått betydande förändringar gällande befolkningssammansättning, religionsutövning och kulturella uttryck. Dessa förändringar har skett gradvis och ofta inom specifika sektorer, såsom stadsbild, forskning, demografi och statliga institutioner. När de ses isolerat kan dessa förändringar verka obetydliga, men tillsammans indikerar de en trend mot ett samhällsskifte där islam får en allt starkare närvaro i det offentliga rummet.
En tydlig indikator på islamiseringen i Sverige är den dramatiska ökningen av moskéer och muslimska böneplatser. Enligt uppgifter från Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) har antalet moskéer ökat från ett fåtal permanenta platser till omkring 300 på mindre än 25 år. Detta motsvarar en ökning på 4200%, vilket tidigare rapporterats av Samnytt. Dessa etableringar sker både genom nybyggnation och genom omvandling av befintliga lokaler, såsom tidigare affärer och industribyggnader.
Denna utveckling innebär att islam idag har en konkret och organisatorisk närvaro i många svenska kommuner, även på platser där religionen tidigare varit marginaliserad. Moskéerna fungerar inte bara som gudstjänstlokaler, utan även som sociala och organisatoriska nav, ofta kopplade till större nationella och internationella nätverk.
Politikens reaktioner på moskéexpansionen har varit blandade. Richard Jomshof, en ledande politiker inom Sverigedemokraterna, har i intervjuer med Samnytt uttryckt att utvecklingen är en ideologisk och samhällelig mardröm. Han har varnat för att islam inte bara är en trosuppfattning, utan också fungerar som ett politiskt system som strävar efter att påverka samhällsordningen.
Jomshofs uttalanden har mött kritik från vänsterpartier och muslimska grupper som blivit en allt större del av väljarkåren för både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Samtidigt speglar de en bredare politisk diskussion om hur religiösa strukturer etableras i Sverige och vilken roll staten bör ha i förhållande till dem.
Frågor om insyn, finansiering och värdegrund har blivit återkommande, men en samlad nationell linje har ännu inte presenterats av den nuvarande regeringen. Debatten om islam har även nått akademin, med forskare som Sameh Egyptson i fokus. Hans avhandling om politisk islam och kopplingar till Socialdemokraterna har skapat betydande kontroverser inom forskarvärlden.
Egyptson har påvisat avtal mellan Socialdemokratiska broderskapsrörelsen och Muslimska brödraskapet, där Socialdemokraterna erhåller röster i utbyte mot förmåner för islamisterna, såsom bygglov till moskéer och platser i riksdag och kommuner. Trots omfattande granskningar har Egyptson friats från anklagelser om forskningsfusk.
Demografiska förändringar ligger bakom både moskéetableringar och organisationsbildningar. Enligt den finska matematikern och demografianalytikern Kyösti Tarvainen kan Sverige, givet nuvarande födelsetal och invandringsnivåer, stå inför ett historiskt majoritetsskifte under detta sekel. Tarvainen varnar för att låga födelsetal bland infödda svenskar kombinerat med högre fertilitet i vissa invandrargrupper kan leda till en situation där muslimer utgör en majoritet.
Även kulturinstitutioner reflekterar dessa förändringar, som när Nordiska museet klassar ramadan och Id al-Fitr som svenska högtider. Kritiker ser detta som ett tecken på hur islamiseringen normaliseras i svensk kultur. Sammanfattningsvis visar utvecklingen att islamiseringen av Sverige inte sker genom ett enstaka beslut eller en tydlig brytpunkt, utan genom parallella processer som tillsammans formar ett nytt samhällstillstånd. Frågan om islamisering handlar inte längre om hypotetiska framtidsscenarier, utan om hur Sverige redan har förändrats steg för steg.
