Det har varit en utmanande tid för Simona Mohamsson som ny partiledare för Liberalerna. Med en kampanj som kostade 1,6 miljoner kronor, vilket är mer än partiets medlemsintäkter, har hon tagit sig an ett kamikazeuppdrag i en tid av svåra utmaningar.
Under pressen att snabbt etablera sig hos det svenska folket, har kampanjen fokuserat på Mohamssons namn och bakgrund. Hennes namnbyte, en kombination av Mohammed och det mest svenska efternamnet, är en symbol för integration. Detta har blivit centralt i den pågående kampanjen som presenterar henne under olika alias som Knäckgängsson och Mobilförbudsson.
Trots att Liberalerna har ett regeringsuppdrag med ansvar för klimatpolitiken, visar opinionssiffrorna en alarmerande trend. Enligt en undersökning från Indikator Opinion/Ekot hade partiet i slutet av januari endast 1,4 procents väljarstöd, vilket är rekordlågt. Även bland partiets egna väljare upplever man att Miljöpartiet är mer trovärdigt när det kommer till klimatfrågor.
Kierkegaard påpekar att det kanske var klokt att fokusera på Mohamssons person snarare än partiets politik, med tanke på det låga stödet. Många ser med oro på framtiden för Liberalerna, som nu riskerar att förlora sin plats i riksdagen. Med en så begränsad kampanjbudget och pressade siffror kan denna kampanj mycket väl vara deras sista chans att stanna kvar i den politiska arenan.
Det är en svår situation för Mohamsson, som trots sin ambition och insats står inför ett tufft arbete. Många kan inte låta bli att känna medlidande med henne i detta skede, även om partiet i grunden måste ta ansvar för sina nuvarande siffror. Det är tydligt att kampanjerna nu framstår som allt mer desperata.
