En omfattande rapport från Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck (NHC) publicerades så sent som 2025 och ger en djupgående analys av hedersförtryckets utbredning i Sverige. Trots rapportens gedigna innehåll och självkritiska insikter, lämnas en av de mest avgörande frågorna obesvarad: Varför har detta systematiska förtryck kunnat etableras i Sverige i sådan omfattning?
Regeringens bekräftelse på att uppemot 240 000 unga i Sverige lever under hedersrelaterat våld och förtryck har väckt starka reaktioner. Siffran är svår att ta in, särskilt med tanke på att endast tre domar har fallit sedan hedersförtryck blev ett eget brott. I en tidigare ledare ställdes frågan hur samhället kan acceptera ett sådant glapp mellan verklighet och rättstat.
Rapporten, med titeln ”Vad vet vi om omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck?”, har hög ambitionsnivå och analyserar 69 svenska studier. Den identifierar omfattande kunskapsluckor och beskriver hedersförtryckets mekanismer i detalj. Men när man läser rapporten framstår en sak som tydlig: den centrala frågan om hur detta normsystem har etablerat sig i Sverige förblir obesvarad.
Hedersförtrycket beskrivs som ett kollektivt normsystem där individens liv underordnas familjens och släktens heder. Rapporten beskriver normer kring oskuld, en strikt sexualmoral, hierarkiska könsroller och kollektiv sanktionering, inklusive våld. Trots detta saknas en diskussion om hur detta normsystem har kunnat spridas så kraftigt i Sverige, och begrepp som invandring, segregation och integrationspolitik nämns knappt.
Rapporten undviker att tydligt knyta hedersnormer till specifika kulturella eller religiösa traditioner, trots att forskning visar att hedersförtryck är starkt koncentrerat till vissa delar av världen. När religion nämns, görs det ofta på ett diffust sätt, vilket relativiserar problemet istället för att ringa in det. Detta ger intrycket av att hedersförtrycket är ett inhemskt svenskt fenomen snarare än något som har importerats.
Segregationen, som ofta framhävs i rapporten, analyseras inte tillräckligt. Ingen diskussion förs om hur parallella normsystem kan överleva och förstärkas när staten är svag och socialtjänsten tvekar. Det finns inga reflektioner kring hur integrationspolitiken har bidragit till att hederskulturer fortsätter att existera ostörda i decennier.
Rapporten är metodologiskt noggrann, men den tysta överenskommelsen att inte dra slutsatser om hedersförtryckets ursprung blir desto mer talande. Det framgår att staten har valt att inte förstå de strukturer som ligger bakom detta problem, vilket gör att frågan om hur hedersförtryck kunnat bli så omfattande i Sverige förblir obesvarad.
Staten känner till problemet men har länge valt att inte erkänna det. I en debattartikel från september 2025 antyder regeringen att rädslan för att bli kallad rasist har bidragit till handlingsförlamning. Denna analys är inte orimlig, men den pekar på en djupare problematik där alla partier, utom Sverigedemokraterna, bidrar till att dölja de strukturella orsakerna bakom hedersförtrycket.
Det är avgörande för framtiden att både politik och akademi erkänner problemen med massinvandring och dess konsekvenser. Det är omöjligt att bekämpa ett systematiskt förtryck utan att tydligt diskutera dess orsaker, och utan att peka ut de normer som är oförenliga med ett jämlikt samhälle. I slutändan står elefanten i rummet kvar. Rapport efter rapport beskriver dess existens, men ingen vågar prata om dess ursprung och hur den har fått fäste i det svenska samhället.
