Soran Mamdani har nyligen svors in som borgmästare i New York, och hans installationstal har väckt uppseende. Han talade om ”kollektivismens värme” som en kontrast till ”oändlig individualism”. Detta har fått vissa att frukta att vi är inne i en ny cykel i den så kallade dödsdansen, där allianser mellan socialister och invandrargrupper från tredje världen leder till negativa konsekvenser.
För ett par månader sedan diskuterade jag demokratins nedgång, och jag avslutade med att referera till denna dödsdans. Mamdanis val av Koranen vid sin svärs-in-ceremoni har inte väckt större reaktioner hos allmänheten, i alla fall inte utanför de som förstår de politiska konsekvenserna av massinvandring och islam. Många ser det kanske bara som ett religiöst uttryck för mångfald, ett oskyldigt fenomen.
Att betrakta ”politisk ideologi som politisk ideologi” är naivt. Mamdani framstår kanske inte som en islamist, utan snarare som en socialist. Men kombinationen av socialism och islam har en lång historia av att leda till samma förödande resultat. Båda ideologierna, oavsett om de verkar var för sig eller tillsammans, har alltid strävat mot samma mål – ett fall ner i avgrunden.
Det finns många exempel på hur socialismen, när den väl får fäste, cementerar en politik som gynnar grupper som röstar för bidrag och subventioner. Denna politik, ofta maskerad som ”positiv särbehandling”, gör det nästan omöjligt att vända utvecklingen. De som röstar för socialism eller islam fortsätter att göra det oavsett hur mycket som förstörs runt omkring dem.
Städer som Chicago och Detroit är tydliga exempel på detta fenomen, liksom Los Angeles och San Francisco. Nu verkar även New York vara på väg mot samma öde. Situationen i Malmö är inte annorlunda; staden har under lång tid styrts av samma politiska krafter trots ökande våld och ekonomiskt beroende av staten. Ändå fortsätter invånarna att rösta på samma partier, inte för att de tror att politiken fungerar, utan för att väljarbasen har förändrats så att riktiga förändringar blir omöjliga.
Situationen i Stockholm och Göteborg är liknande, om än i olika takt. Stockholm har ännu kapital och prestige som skyddar staden, men under ytan ser vi samma mönster av segregation och kriminalitet. Göteborg har för länge sedan passerat flera gränser, men fortsätter ändå att välja samma typer av politiska lösningar som har visat sig vara verkningslösa.
Detta fenomen är inte unikt för USA. I Europa, och särskilt i Sverige, pågår samma dödsdans. Malmö är det mest uppenbara exemplet, men vi låtsas fortfarande som att vi står utanför denna utveckling. I Sydafrika ser vi också ett liknande mönster, där ANC vinner val trots en kollapsande infrastruktur och utbredd korruption. Här handlar politiken inte längre om resultat, utan om identitet och beroende.
Det är en självgående process där misslyckanden blir permanenta. När staten blir en utdelningsmaskin snarare än en samhällsbyggare, låser sig systemet. Det är så förfallet cementeras, och oavsett hur illa det blir, har de som stöder systemet inget incitament att ändra kurs.
Frågan står inte längre om höger eller vänster, utan om demokratin fortfarande kan korrigera sina misstag, eller om den har fastnat i en självgående dödsdans där samma koalition alltid vinner, oavsett omständigheternas förödelse. Malmö har redan nått dit, och Göteborg är nära. Stockholm tror fortfarande att det är undantaget.
