En ny rapport visar att den svenska regeringens förslag att fortsätta med de höga avgifterna på Öresundsbron efter att bron är helt avbetald saknar tydligt samhällsekonomiskt stöd. Detta framgår av rapporten ”Permanenta avgifter på Öresundsbron”, där forskarna Johan Nyström och Jonas Westin analyserar konsekvenserna av förslaget.
Historiskt har avgifter i Sverige använts som ett temporärt verktyg för att finansiera infrastrukturprojekt tills dessa är betalda. Efter detta har finansieringen skett genom skatter. Forskarna påpekar att regeringens strategi innebär ett tydligt systemskifte, där avgifter riskerar att bli en permanent del av svensk transportpolitik.
En central invändning i rapporten är att regeringen inte har presenterat någon samhällsekonomisk analys som stöder behovet av att fortsätta med avgifterna. Forskarna konstaterar att kostnaden för den trafik som väljer bort bron på grund av avgiften motsvarar den kostnad som skulle ha uppstått om staten istället hade finansierat motsvarande intäkter via skatter. Detta innebär att avgiften inte uppfyller något tydligt effektivitetssyfte, enligt rapportens bedömningar.
Forskarna varnar också för att permanenta avgifter kan skapa snedvridningar i framtida investeringsplaner. Om staten blir beroende av avgiftsintäkterna kan det leda till att projekt med avgiftsmöjlighet prioriteras framför andra projekt som kan vara mer samhällsekonomiskt lönsamma. Detta kan resultera i att trafikanter i praktiken betalar två gånger – först genom skatt och sedan genom en broavgift som kan användas till helt andra infrastrukturprojekt än den aktuella bron.
Nyström och Westin uppmanar därför regeringen att genomföra en fullständig samhällsekonomisk analys innan något beslut fattas. Enligt rapporten är det avgörande att pröva om en fortsatt avgift verkligen är det mest effektiva och rättvisa sättet att finansiera ny infrastruktur i Skåne, eller om det istället riskerar att underminera legitimiteten för framtida finansieringsmodeller.
Slutsatsen i rapporten är att förslaget innebär ett tydligt avsteg från tidigare praxis och att konsekvenserna kan bli omfattande om avgifter etableras som en generell och varaktig finansieringsform för nationell infrastruktur.
