Den svenska regeringen meddelade den 22 december att biståndet till globala fattiga kommer att minskas med fyra miljarder kronor. Beskedet kom dagen innan julafton, och efteråt log Benjamin Dousa på ett sätt som väcker frågor om hans samvete kring beslutet.
Kärnstödet till FN:s utvecklingsprogram, UNDP, kommer att halveras från 516 miljoner kronor till 40 miljoner kronor. Det återstår att se var Sida kommer att skära ner ytterligare för att nå den exakta summan på fyra miljarder. Redan nu har dock biståndet till länder som Bolivia, Liberia, Moçambique, Tanzania och Zimbabwe börjat fasas ut, vilket innebär att många kommer att drabbas hårt av dessa beslut.
Frågan som ställs är hur ministrarna känner inför sina val, och om de upplever någon form av stolthet när de fattar beslut som påverkar de mest utsatta. Politik handlar ofta om ekonomi, och det är en sanning som står fast. Ju mer jämlikhet en politik strävar efter, desto mer lutar den åt vänster. Omvänt innebär större ojämlikhet en högersväng i politiken.
Att minska biståndet till de fattiga är en klassisk högersyn på politik. Men är inte politik också en fråga om moral? Under julen ger vi gärna gåvor, inte bara till våra nära och kära utan även till de behövande. Historiskt har givmildhet under julen varit en dygd som lyfts fram av det borgerliga samhället. Vad säger det om vår moral när vi ser en sådan minskning av biståndet med fyra miljarder kronor? Vad innebär det för vårt samhälle som helhet?
Dousa talar inte om sina egna pengar, utan om skattemedel som tillhör oss alla. Vår julklapp till de allra fattigaste i världen 2025 innebär mindre stöd. Detta väcker allvarliga frågor om riktningen på Sveriges biståndspolitik och dess långsiktiga konsekvenser för de mest utsatta.
