I veckan presenterade regeringens utredare Jan Albert förslag på ett smittskydd som ska vara mer modernt och flexibelt. En av de mest uppseendeväckande punkterna i förslaget är att slopa informationsplikten för personer som lever med hiv. Albert menar att denna plikt inte är avgörande för att förhindra smittspridning, utan att andra faktorer spelar en större roll.
Under pressträffen framhöll Jakob Forssmed, socialminister, att det saknas skäl för att behålla informationsplikten. Han betonade att utredningen ger ett klart underlag för att ta bort den, vilket också är regeringens ambition. Forssmed påpekade att personer med en väl fungerande behandling inte är smittspridande.
På den nationella paraplyorganisationen Hiv-Sverige välkomnas förslaget. Organisationen ser det som ett viktigt steg mot att uppdatera livsvillkoren och öka den individuella friheten för personer som lever med hiv. De påpekar att det är viktigt att förändra den lagstiftning som fortfarande präglas av stigma.
Informationsplikten infördes i smittskyddslagen 1985, när hiv sågs som en potentiellt explosiv epidemi med hög dödlighet och begränsad kunskap om smittvägar. Lagstiftarens avsikt var att skapa ett rättsligt verktyg för att stödja smittskyddsarbetet under en tid av bristande medicinska möjligheter.
Regeln har sedan dess kritiserats för att den lägger ett oproportionerligt ansvar på hiv-positiva och inte speglar den faktiska smittrisken. Många överföringar sker från personer som inte vet om att de bär på viruset. Den medicinska utvecklingen, som har visat att personer med en väl fungerande behandling inte överför hiv, har också bidragit till kritiken mot informationsplikten.
Denna förändring av lagstiftningen skulle kunna innebära ett betydande skifte i hur samhället ser på hiv, och ett steg mot en mer inkluderande och accepterande syn på personer som lever med viruset.