Den svenska regeringen har nyligen gjort en uppseendeväckande reträtt gällande sin migrationspolitik, vilket nu väcker oro bland experter. Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer står inför utmaningen att snabbt ompröva sin strategi för att undvika en liknande situation inom kriminalpolitiken.
Förra veckan tvingades Tido-partierna att justera sina ställningstaganden kring migrationsfrågor. Utrikesutvisningar av tonåringar har stoppats, villkoren för spårbytarna har blivit mer rimliga och lönekraven för arbetskraftsinvandrare inom vård och omsorg har sänkts. Denna förändring är inte ett resultat av en plötslig insikt, utan snarare en nödvändig åtgärd efter att den tidigare politiken visat sig krocka med verkligheten, vilket har drabbat många välintegrerade individer.
Under valrörelsen lovade regeringen ordning och reda i migrationsfrågan, men det som nu hänt visar på ett motsatt resultat. Det är värt att notera att även om turbulensen kan ha kommit som en överraskning för vissa, fanns det varningar redan i regeringens egna propositioner. Där hänvisades det till remissinstanser som varnade för att förändringarna skulle kunna leda till oförutsägbara konsekvenser för personer som etablerat sig i Sverige.
Trots att det i propositionen tydligt påpekades att ”förslaget kan leda till negativa konsekvenser för vissa enskilda” fortsatte partierna med sin politik. Nu har de tvingats backa och förhoppningsvis rätta till sina misstag. Det som tidigare var en politisk styrka kan nu bli en svaghet, och det är rimligt att anta att Tido-partierna inte vill upprepa detta debacle.
Problemen slutar dock inte med migrationsfrågan. Expertutlåtanden från Lagrådet om den föreslagna straffrättsreformen har varit kritiska. Lagrådet ifrågasätter reformens kvalitet och kallar den för ett ”hastverk”. Det framhålls att förslagen inte har tillräcklig grund för att bli ny lag och att regeringen inte har beaktat remissinstansernas synpunkter på ett tillfredsställande sätt.
Det är tydligt att åtgärderna inte tycks uppfylla sina avsedda syften, det vill säga att minska brottsligheten och öka tryggheten. Med tanke på den senaste tidens hantering av migrationsfrågan kan detta vara en oroväckande indikation på vad som kan komma att ske i kriminalpolitiken. Ändå tycks Gunnar Strömmer inte dela Lagrådets kritik, vilket skapar en illavarslande situation.
För att undvika att upprepa de misstag som begåtts i migrationspolitiken, kan det vara dags för Tido-partierna att tänka om och i stället börja om på nytt. Annars riskerar de att tvingas krypa till korset även i frågor som rör kriminalpolitik.
