Moderaternas besked om att öppna för Sverigedemokraterna som ett fullvärdigt regeringsparti markerar slutet på en politisk epok. Efter år av isolering och strategiska arrangemang för att hålla partiet utanför inflytande är SD nu på väg in i Rosenbads värme på allvar. Vägen dit har varit lång och priset har varit högt, både för partiet och för svensk parlamentarism.
När Ulf Kristersson meddelar att Moderaterna vill bilda regering tillsammans med samtliga fyra Tidöpartier, inklusive Sverigedemokraterna, handlar det om ett strategiskt vägval och en systemförändring. Det som för bara några år sedan ansågs otänkbart – att följa demokratisk praxis även gällande SD – är nu huvudlinjen inför valet i september. Liberalerna har redan släppt sitt motstånd, trots betydande intern turbulens, vilket återspeglar det politiska trycket i frågan.
Kristdemokraterna har länge intagit en mer pragmatisk hållning och har i praktiken öppnat för ett fördjupat samarbete med SD. Detta innebär att SD nu har stöd från samtliga Tidökamrater som regeringsparti, där den avgörande detaljen återstår att vinna valet.
För att förstå tyngden av detta besked behöver man se tillbaka till 2010, då Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen. Svensk politik har under dessa år präglats av olika former av undantagslösningar för att hålla SD borta från inflytande. Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet var exempel på detta. Trots att SD blev det största partiet inom Tidökonstellationen efter valet 2022 fick de nöja sig med rollen som stödparti.
När nu partiet erbjuds regeringsmedverkan är det med tydliga begränsningar. Statsministerposten förblir reserverad för Moderaterna, och Kristersson fortsätter som regeringsbildare. Trots att Moderaterna backar och SD ökar, betonar Kristersson att SD kommer ha stort sakpolitiskt inflytande.
Åkesson, ledare för SD, har också betonat att sakpolitiken är det centrala, snarare än positioner. Men för att få igenom sin politik kan det krävas både positioner och inflytande. Det är oklart hur långt det utlovade inflytandet kommer att sträcka sig i praktiken.
Trots de senaste årens förändringar kvarstår en hög nivå av migration. Under det senaste året utfärdades nästan 90 000 uppehållstillstånd, och Sverige fortsätter att ha den högsta per capita-antalet medborgarskapsutdelningar i EU. Den allmänna uppfattningen är att mer behöver göras. Utvisningar av grovt kriminella sker inte i den omfattning som många förväntat sig, vilket leder till en ökad oro.
Sverigedemokraterna har blivit en viktig aktör i frågorna om migration och kriminalitet. Men för partiet, som har dessa frågor i sin kärna, framstår resultaten som otillräckliga, särskilt med tanke på de förväntningar som finns. Det diskuteras nu om partiet bör kräva mer av sina allierade.
Att bli accepterade som ett fullvärdigt regeringsparti innebär också en ökad ansvarskänsla. När ett parti går från att vara systemkritiker till en del av systemet, försvinner ursäkterna. Nu ställs krav på konkreta resultat istället för svepande formuleringar.
SD:s väg till regeringsmakten är inte bara en framgång för partiet, utan också en spegling av ett politiskt system som har misslyckats med att korrigera sin kurs. Den politiska framtiden för SD kommer nu att prövas i den nya rollen, där förväntningarna på resultat är högre än någonsin.