Irankriget blottar Europas energipolitiska sårbarhet

Chockeffekterna av Vladimir Putins energikrig mot Europa har knappt avtagit, och redan nu hotar en ny kris. Angreppen från USA och Israel mot Iran har avslöjat hur sårbar EU:s energipolitik fortfarande är, trots tidigare åtgärder efter energikrisen för fyra år sedan. När Ryssland invaderade Ukraina steg energipriserna dramatiskt, vilket ledde till att många europeiska hushåll hade svårt att klara av sina energikostnader. Reaktionerna från medlemsländerna var förutsägbara: kraftiga subventioner för att hantera den akuta situationen. Under perioden 2021 till 2022 fyrdubblade subventionerna och nådde 136 miljarder euro. Sverige var bland de länder som gick längst, med omfattande elstöd och sänkta klimatkrav.

Även om subventionerna minskade den omedelbara pressen på ekonomin, adresserade de endast symptomen och inte den underliggande sjukdomen: EU:s starka beroende av fossila bränslen. Detta beroende har nu blivit en geopolitisk mardröm. Bryssel är medvetet om problemen och har efter Rysslands invasion hastigt infört nya lagar för att öka satsningar på förnybar energi och energieffektivisering, med målet att minska unionens energiberoende. Samtidigt har den ryska gasen fasats ut, minskad med 75 procent sedan 2021, men den fossila energin har inte ersatts i samma takt. Medan kolet har minskat, har gasen betraktats som ett övergångsbränsle mot en fossilfri framtid, och nu ser vi konsekvenserna av denna strategi. Importen av fossilgas har endast minskat marginellt, och EU är numera beroende av dyrare flytande naturgas (LNG) från nya leverantörer.

USA har blivit den dominerande leverantören av LNG, men även Qatar spelar en viktig roll och står för omkring 4 procent av EU:s gasimport. All Qatars gas transporteras genom Hormuzsundet, som nu har stängts av den iranska revolutionära gardet. De hotar att attackera fartyg som försöker passera, vilket har lett till stopp i produktionen av LNG i Qatar. Gaspriserna i EU har stigit med 45 procent som en följd av detta. Medan amerikanska LNG-producenter drar nytta av situationen, kommer europeiska elkonsumenter och industrier att drabbas hårt.

EU:s energipolitiska strategi håller på att bryta samman. Även om oljepriserna ännu inte har nått samma nivåer, är Europa fortfarande extremt beroende av oljeimport. EU:s importberoende av olja ligger över 90 procent, vilket i normala omständigheter är problematiskt, men med den nuvarande geopolitiska utvecklingen utgör det en potentiell katastrof. Hur kommer Europa att agera denna gång? Troligtvis med krav på nya subventioner för fossila bränslen. I Storbritannien har oppositionen redan krävt att skattehöjningar på fossila bränslen ska stoppas, och liknande krav kan förväntas även i Sverige i valkampanjen, om el- och bränslepriserna fortsätter att stiga.

Denna energichock sker dessutom mitt under en pågående kampanj för att bromsa EU:s energiomställning. Tyskland, som är unionens största gaskonsument, har nyligen stoppat ett statligt program för värmepumpar som syftade till att ersätta gaseldade värmepannor i hushållen. Detta är bara ett exempel på hur EU:s satsningar på förnybar energi efter Ukrainakonflikten har misslyckats med att uppnå sina mål. Från flera medlemsländer kommer nu krav på att luckra upp EU:s utsläppshandelsystem, ett centralt verktyg för att minska industriell fossilberoende. Återigen riskerar vi att behandla symptomen istället för den verkliga sjukdomen. Som think tanken Bruegel påpekar, borde Irankriget snarare få Europa att accelerera energiomställningen, snarare än att bromsa den.