I ett samtal under veckan ska Frankrikes president Emmanuel Macron ha uttryckt oro för att USA kan lura Ukraina i sina försök att nå ett fredsavtal. Tysklands kansler Friedrich Merz påpekade att den ukrainske presidenten måste vara ytterst försiktig. Den som följt Donald Trumps inställning till Ryssland och det pågående kriget i Ukraina förstår att deras oro är befogad. Det är tydligt att det inte går att lita på USA.
Förhoppningen är att hela Europa nu börjar agera utifrån denna insikt. Kanske har det varit klokt att hantera Trump som en labil aktör genom smicker och psykologisk manipulation. Ukraina har haft ett brådskande behov av amerikanskt stöd, både i form av Patriotmissiler och underrättelser. Men efter att USA presenterade sin så kallade fredsplan, som liknade en önskelista från Kreml, har denna strategi nått sitt slut.
Den amerikanska säkerhetsstrategin avslöjar tydligt att hotet inte längre är Ryssland, utan istället den liberala demokratin i Europa. Dokumentet reflekterar den radikala högerns inflytande inom Trumpadministrationen, där vicepresident JD Vance är en framträdande gestalt. Det bygger på den rasistiska myten om folkutbyte och varnar för att de europeiska Natoländerna snart inte längre kommer att vara ”europeiska”.
Det verkar som att amerikansk säkerhet nu kräver att USA aktivt ingriper i europeisk politik till förmån för Kremlvänliga ytterhögerpartier. Det innebär att EU bör försvagas och att viktiga länder som Polen måste distansera sig från unionen. Ingen ytterligare utvidgning av Nato tillåts, i linje med Rysslands önskemål. USA ses numera inte bara som en allierad, utan i många avseenden som en direkt fiende till det demokratiska Europa.
Det finns anledning att reagera, men det är också värt att notera att detta budskap är klart. Vi har länge diskuterat ryska försök att påverka europeiska val, men nu måste vi förbereda oss på liknande insatser från det stora landet i väster. Det är avgörande att Europa och EU agerar mot Ryssland, dels för att stödja Ukraina och dels för att säkerställa hela regionens säkerhet.
Just nu är det viktigaste att komma vidare med de frysta ryska tillgångarna, så att de kan användas för både återuppbyggnad och förstärkning av Ukrainas militära kapacitet. EU-toppmötet den 18 december kan bli sista chansen att fatta ett sådant beslut. Kommer unionens politiker att visa den beslutsamhet som vår tid kräver?
