När diskussioner om demografi och majoritetsbefolkningars framtid avfärdas som rasism, har det offentliga samtalet i Europa i praktiken stannat av. Frågor som tidigare kunde hanteras sakligt har blivit moraliskt laddade, där varje försök till analys ifrågasätts innan det ens påbörjas.
Det har skapats en situation där viktiga frågor om kulturell och historisk kontinuitet för de europeiska majoritetsbefolkningarna blandas samman med ideologier av ”white supremacy”. Denna ideologi, som bygger på tankar om vit överlägsenhet, är lätt att ta avstånd från, men det svåra är att diskutera demografiska förändringar utan att stämplas som extrem.
Under flera decennier har universitet i Europa blivit ideologiska motorer för denna omvandling. Utbildningen har alltmer reducerat västerländsk historia till ett skuldprojekt, medan begrepp som nation och majoritet fått negativa konnotationer. Kritisk teori och identitetspolitik har blivit normer, vilket påverkar hur frågor om majoritetsbefolkningens framtid uppfattas.
Det är ett problem när människor uttrycker oro för att deras samhällen förändras, men i stället för saklig argumentation möts de av etiketter och misstro. Majoritetsbefolkningens rätt att uttrycka sina bekymmer om sin framtid reduceras till misstänkliggörande.
Politik och migrationsfrågor har också bidragit till en känsla av folkutbyte. Trots att demografi inte nödvändigtvis är en moralisk fråga, anser många att även vita människor har rätt till de länder där deras förfäder levt. Detta skapar en komplexitet där rätten till ett samhälles existens ifrågasätts.
Det handlar inte om huruvida ”white supremacy” är legitimt; det är det inte. Frågan är snarare varför debatten har blivit så polariserad att allt som rör majoritetsbefolkningens rätt att existera ifrågasätts. Samtidigt finns det en tydlig asymmetri i hur olika grupper uppmuntras att värna om sin identitet och kultur, medan majoritetsbefolkningen ofta tystas.
Den nuvarande situationen i Europa, där begreppsförvirring råder, skapar stora spänningar som inte kan lösas med enbart språkliga eller ideologiska medel. Det är avgörande att kunna skilja mellan överlägsenhet och rätten att bevara sin identitet, för att undvika en situation där misstro och konflikt växer.
Det är tydligt att om även judars existentiella rättigheter kan relativiseras, så säger det något om hur långt diskussionen har gått. När överlevnad och majoritetsidentitet kopplas till extremism, kvarstår frågan: Vad har ett samhälle kvar att försvara?
Vi måste reflektera över vad det innebär att inte kunna diskutera dessa frågor öppet och hur det påverkar vår gemensamma framtid.
