Under mer än ett sekel har vården för parkinsonsjuka i Sverige byggt på antagandet att stillasittande är det bästa för patienterna. Ny forskning visar dock att motion har en avgörande roll i att lindra symtom och kan till och med bromsa sjukdomens utveckling. Trots detta befinner sig Sverige på en av de lägsta nivåerna av träning som erbjuds till drabbade, enligt en europeisk studie.
Parkinsons sjukdom, som är den näst vanligaste neurodegenerativa sjukdomen, påverkar motorik, balans och tal. I dagsläget lever cirka 10 miljoner människor med diagnosen globalt, varav över 20 000 i Sverige. Sjukdomen kännetecknas av tremor, stelhet och långsamma rörelser. Trots sjukdomens spridning är orsaken till parkinson fortfarande oklar, vilket gör situationen ännu mer oroande.
Socialstyrelsens riktlinjer för vård av parkinsonsjuka, senast uppdaterade 2022, missar att lyfta fram vikten av intensiv träning. Dessa riktlinjer riskerar att bli föråldrade med tanke på den snabba utvecklingen inom forskning och initiativ från patienter. En jämförelse visar att Sverige och Island erbjuder endast tio timmar träning per år, medan Danmark erbjuder 104 timmar och Tyskland mellan 120 och 240 timmar.
Den felaktiga uppfattningen om stillasittande har sina rötter i en gammal medicinsk manual från 1899 av Sir William Gowers. Det var först 2003 som en betydande förändring började märkas när Dr. Jay Alberts observerade att intensiv cykling på tandemcykel kraftigt minskade symtomen hos en patient. Denna upptäckte förändring ledde till att rock steady boxing grundades i USA, som fokuserar på boxningsträning för parkinsonpatienter, och idag finns det över 800 klubbar med mer än 50 000 deltagare.
I Sverige har Narva boxningsklubb börjat med liknande träning och har inspirerat flera andra klubbar. Effekterna av träningen har visat sig förbättra livskvaliteten för många som deltar. Träning har inga negativa biverkningar, till skillnad från farmakologiska behandlingar, och den bidrar till en rad positiva hälsoutfall.
Forskning, inklusive den pågående amerikanska fas 3-studien SPARX3, visar att fysiska aktivitetsrekommendationer bör vara lika självklara som medicinska ordinationer. Det är dags att läkare börjar ordinera träning och att sjukförsäkringen täcker dessa kostnader. För att säkerställa att parkinsonpatienter får kontinuerlig tillgång till träning bör detta inkluderas i det årliga regleringsbrevet till Riksidrottsförbundet.
Att erkänna motionens medicinska värde och implementera det i vården skulle inte bara gynna parkinsonpatienter utan även en bredare grupp med neurologiska och kroniska besvär. Genom att börja med parkinson kan Sverige skapa en modell för hur träning kan integreras i vården för framtiden.
Det är hög tid att Sverige omfamnar den vetenskapliga utvecklingen och ser intensiv träning som en kraftfull och biverkningsfri medicin. Detta handlar om att ge parkinsonpatienter de bästa förutsättningarna för att leva ett aktivt och meningsfullt liv.
