”Klimataångest” har blivit ett alltmer vanligt begrepp, särskilt sedan klimatfrågan har fått en central plats i den offentliga debatten. Forskare på Lunds universitet har nu börjat undersöka hur denna typ av ångest kan hanteras. Marlis Wullenkord, expert inom miljöpsykologi, har länge intresserat sig för den oro som många känner inför den påstådda klimatkrisen.
Wullenkord konstaterar att vi lever i en tid präglad av flera hotbilder, såsom krig och pandemier. Klimatförändringarna är särskilt komplexa på grund av deras existentiella natur. Trots att hotet är tydligt och omfattar hela mänskligheten, ser vi ofta en brist på kollektiv handling som motsvarar problemet.
Idag deltar Wullenkord i projekt som syftar till att förstå hur djupare relationer med naturen kan hjälpa individer att hantera sin klimatooro. En stark koppling till naturen har visat sig vara gynnsam för den psykiska hälsan, men i samband med klimatförändringar kan denna relation också framkalla sorg och ångest när förändringarna blir mer påtagliga.
Flera undersökningar tyder på att omkring 75 procent av svenskarna upplever oro för klimatets framtid och önskar snabba åtgärder. Samtidigt finns en uppfattning om att ens eget engagemang för klimatet är större än andras, vilket kallas pluralistisk ignorans. Wullenkord varnar för att detta kan leda till en klyfta mellan individuella känslor och det offentliga samtalet.
Wullenkord menar att det inte är överdrivet att känna oro eller ångest för klimatförändringarna. Sådana känslor är rationella givet det reella hot som dessa förändringar innebär. Hon påpekar att det finns en missuppfattning om att känslor och rationalitet är skilda från varandra; i verkligheten är de ofta sammanflätade.
För dem som kämpar med känslor av domedagsångest ger Wullenkord några konkreta råd. Hon rekommenderar en metod som kallas meningsfokuserad coping, där individer lär sig att stanna kvar i det obekväma och söka mening i sin situation. Dessutom är det viktigt att validera känslor, och se klimataångest som ett adaptivt svar på ett verkligt hot.
Avslutningsvis understryker hon vikten av självförståelse och att agera, exempelvis genom att engagera sig i klimatnätverk. Genom att dela sina upplevelser kan individer finna gemenskap och styrka i sina känslor kring klimatkrisen.
