S-politikerens uppmaning till villaägare: ”Flytta” om ni ogillar hyreskaserner

I en intensiv debatt inom Stockholms regionfullmäktige försvarade socialdemokraten Emilia Wikström Melin partiets ifrågasatta bostadspolitik, inriktad på integration. Hon stötte på stark kritik när hon föreslog att villaägare, som motsätter sig planerna på hyreskaserner för migranter i sina områden, borde överväga att flytta.

Wikström Melin argumenterade för att byggandet av fler hyresrätter är en del av Socialdemokraternas nationella strategi för att motverka etnisk och socioekonomisk segregation. Partiet anser att detta skulle skapa möten mellan människor med olika bakgrunder och på lång sikt bryta ner kulturella och socioekonomiska barriärer.

Motståndare till projektet menar att det i praktiken utgör en form av tvingad integration, där etablerade villaägare får sina bostadsområden förändrade utan att ha någon möjlighet att påverka. Många uttrycker farhågor om att de problem med antisocialt beteende och kriminalitet som upplevts i utsatta områden kan följa med de som flyttar in.

När Sverigedemokraternas Andreas Birgersson bemötte Wikström Melin, beskrev han initiativet som ett tvång. ”Om hyreskaserner byggs mitt i villaområdet, så är det ett tvång för dem som redan bor där”, sade han. Wikström Melin avfärdade kritiken och förklarade att ingen tvingas bo kvar om de inte trivs med förändringen: ”Vill de inte bo där, så är de välkomna att flytta. Det är absolut inget tvång.”

Birgersson påpekade att förändringar i områden ofta sker utan de boendes samtycke, vilket i hans ögon utgör ett tvingande förfarande. Men Wikström Melin stod fast vid sin linje och menade att det handlar om valfrihet att flytta om man så önskar.

Bakom denna debatt finns en större ideologisk konflikt om vad rättvisa innebär i ett mångkulturellt samhälle. Kritiken kommer även från debattörer som Rebecca Weidmo Uvell, som anser att Socialdemokraternas integrationspolitik baseras på en felaktig uppfattning om att all ojämlikhet är orättvis. Hon framhäver att segregationen till stor del är en naturlig följd av skillnader i livssituation och resurser, snarare än diskriminering.

Uvell påpekar att många av de migranter som kommer till Sverige redan har det betydligt bättre ekonomiskt än vad de hade i sina hemländer, även som bidragstagare, och att det är viktigt att erkänna skillnader i hur man har kommit till den nuvarande situationen.

Debatten om tvingad blandning i boendet är inte ny, men Socialdemokraternas nuvarande linje i Stockholm tyder på en mer aggressiv strategi än tidigare. Kritiker menar att uppmaningen att ”flytta” om man inte vill delta i statliga integrationsprojekt visar på en förändrad syn på statens roll i medborgarnas liv. Det återstår att se hur dessa integrationsdrivna bostadsplaner kommer att realiseras, med ett val att vinna och lokal självstyrelse att ta hänsyn till.