I en tid där Sverige strävar efter att nå fossilfrihet är det avgörande att små kommuner, särskilt i norra Sverige, får det stöd de behöver för att hantera gruvbrytning och mineralutvinning. Kalle Sundin, oberoende socialdemokrat, lyfter fram att många kommuner i Västerbotten och Norrbotten behöver större stöd för att utveckla infrastruktur som järnvägar, elnät och hamnar.
Situationen i Kiruna exemplifierar detta problem. Här krävs det ytterligare flyttningar av bebyggelse för att möjliggöra gruvbrytning. Trots att kommunen gör sitt bästa i samarbete med LKAB, så är det statens ansvar att öka byggandet av nya bostäder i takt med gruvdriften.
Under den nuvarande regeringen har det blivit allt tydligare att vissa kommuner förväntas bära en oproportionerligt stor del av kostnaderna och riskerna kopplade till gruvdrift, medan staten tar en stor del av intäkterna. Enligt Sundin minskar även rätten till självbestämmande för dessa kommuner, särskilt när det gäller beslut om uranbrytning, vilket kan leda till bristande förtroende.
Det finns en stor potential i Sveriges mineraler, som är avgörande för den gröna omställningen, och att bryta dem skulle inte bara vara ett ansvar utan också en möjlighet för ekonomisk tillväxt. I Finland har man infört en gruvskatt på 0,6 procent av det utvunna metallvärdet, vilket gynnar kommunerna. Denna modell kan vara en väg framåt för Sverige.
Kommuner som Kittilä i norra Finland har redan sett positiva effekter av denna skatt, vilket har förbättrat levnadsbetingelserna för invånarna. I Kiruna efterfrågas en liknande skatt, då den nuvarande mineralersättningen på två promille av värdet av metallerna som utvinns knappt ger något till kommunen. Som kommunalrådet Mats Taaveniku uttrycker det: ”Kommunen tar all risk medan staten tar alla inkomster”. Detta är en viktig punkt som bör beaktas av den ansvariga ministern för klimat och näringsliv.
