Viktor Orbán har förlorat valet i Ungern och lämnar därmed en betydande post efter att ha varit en stark röst för nationell suveränitet inom EU i 16 år. Hans motstånd mot centralisering har länge varit ett hinder för dem som vill se EU omvandlas till en federal superstat. Inom ett dygn efter valresultatet började Ursula von der Leyen, EU:s ordförande, diskutera avskaffandet av vetorätten för medlemsländerna.
Detta är en gammal metod där kriser och maktskiften används som förevändningar för att centralisera mer makt till Bryssel. Det finns en tydlig och konsekvent riktning: besluten flyttas bort från medlemsländerna och närmare en centraliserad maktstruktur. Nu är utrikespolitiken nästa område där förändringar föreslås.
Vid en presskonferens talade von der Leyen om att införa omröstning med kvalificerad majoritet i EU:s utrikespolitik, vilket innebär ett slut på vetorätten. Det innebär att enskilda medlemsländer inte längre kommer kunna motsätta sig gemensamma beslut som kan strida mot deras nationella intressen.
Det är tydligt att med Orbán borta finns det inget starkt motstånd kvar i EU, vilket öppnar dörrarna för snabbare beslut och mindre nationell kontroll. Det finns även farhågor om att detta kan leda till en ny våg av migrationspress.
För att gå över till kvalificerad majoritet krävs enighet i Europeiska rådet, vilket innebär att Sverige har möjlighet att stoppa dessa förändringar. Det är avgörande att Sverigedemokraterna, som har en central roll i regeringsunderlaget, tydligt klargör att detta är en röd linje som inte får överskridas.
Övriga partier i alliansen är ofta mycket positiva till EU, men Sverigedemokraterna har redan visat en vilja att förändra unionen inifrån istället för att förespråka ett direkt utträde. Det kan inte begäras av dem att gå längre i sina krav.
Det är därför viktigt att Sverigedemokraterna ställer krav på att det inte ska ges något svenskt ja till avskaffandet av enhetlighet inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Det handlar inte om att vara obstruktiv, utan om att skydda demokratin på nationell nivå. Det är svenska väljare, inte en byråkratisk elit i Bryssel, som ska bestämma Sveriges väg i en osäker värld.
Om Sverige accepterar att bli nedtryckt i frågor som rör utrikespolitik, eller andra viktiga områden, kommer ytterligare grundpelare i nationellt självbestämmande att försvinna. Utvecklingen sker inte plötsligt utan steg för steg, och det är därför brådskande att sätta stopp för denna förändring nu.