Netflixs succé ”Love is blind” har nyligen avslutat sin senaste säsong men väcker redan het debatt. Copywritern Rasmus Tsardakas Renhuldt slår larm om att seriens bakgrundsmusik övertydligt styr tittarnas upplevelse och inte litar på deras känslor – ett problem han menar speglas även i reklambranschen.
”Love is blind” har länge omskrivits för sin unika ljudbild, men i samma veva beskrivs musiken som bokstavligen ”bokstaverar” varje känsla för att säkerställa att tittaren inte missar något. Rasmus Tsardakas Renhuldt pekar särskilt på hur musiken ofta uttrycker exakt vad vi redan ser i bilderna – oavsett om en karaktär är ledsen, förvirrad eller tagen på bar gärning.
Han exemplifierar med säsongens stora hatobjekt, Daniel, som med säljtekniker försöker vinna hjärtat hos Johanna, en genuin och hoppfull deltagare. Trots Johanna’s önskan att lära känna honom under deras bröllopsresa till Korfu, svarar Daniel inte på hennes försök till samtal. För att ingen tittare ska missa detta moment, sjunger musiken tydligt: [Make it personal. Take your time with your mind, if I ask you a question.]
Rasmus Tsardakas Renhuldt menar att detta är symptomatiskt för både reality-TV och reklam. I reklambranschen är man ofta rädd för att ta ut svängarna – därför skapas ”karaokereklam” där allt berättas ända in i minsta detalj för att fungera i scrollande flöden och korta visningar utan ljud. Resultatet blir att reklam upplevs som tråkig och inte väcker känslor, vilket kräver dyra mediainvesteringar för effekt.
”Bra reklam litar på mottagaren. Den sluter inte cirkeln helt, utan låter tittaren göra det själv”, skriver Renhuldt och understryker behovet av mod och förtroende för publiken både i TV-serier och marknadsföring.
Denna kritik kommer i en tid när ”Love is blind” är hetare än någonsin i Sverige och internationellt, och flera varumärken i Norden påminns om vikten av känslomässig äkthet snarare än övertydlighet. I en medievärld där konkurrensen om uppmärksamhet är intensiv, visar Renhuldt på riskerna med att överföra känslor tungt manusmässigt istället för att låta publiken själva tolka.
Serien och debatten lyfter fram en viktig paradox inför framtidens kommunikation: att våga lämna utrymme för tittarnas egna känslor kan ge starkare minneseffekter och större engagemang än den tryckta och överambitiösa ”sanningen” som berättas i bild och ljud samtidigt.
Så fortlöper debatten om hur kommunikation kan förändras i en tid där digital konsumtion är snabb och ofta ytlig. Under tiden sitter svenska och internationella tittare kvar som Johanna på Korfu – väntar på något som verkligen känns äkta.