I sin senaste bok ”Har floden ett liv?” tar Robert Macfarlane med läsarna på en fascinerande resa genom floder och naturlandskap, från Ecuadors molnskogar till Kanadas hotade forsar. Recensenten Andrés Stoopendaal beskriver verket som en retoriskt glansfull naturskildring som berör djupt.
Macfarlane, som är professor i litteratur och miljöhumaniora vid Cambridge, lyckas nå fram till läsaren med ett starkt ethos. Trots en initial misstänksamhet kan man inte undgå att påverkas av hans passion för naturen. I boken ställer han frågor som ”Har floden ett namn?” och använder sig av pathosargument som påminner om sentimentala inslag i vissa amerikanska filmer. Denna retoriska stil kan ibland verka överdriven, men Macfarlanes skicklighet som skribent gör att det aldrig upplevs som platt.
Mot slutet av boken föreställer sig författaren en framtidsvision där hans barn sprider hans aska i en flod, vilket kan te sig som en litterär risk, men återigen uppvisar Macfarlane sin förmåga att hantera känsliga teman med stil och respekt. Han argumenterar för att floder, som har varit heliga och livsviktiga för lokalsamhällen i årtusenden, borde erkännas som rättighetsbärande entiteter, teoretiskt kapabla att representera sig själva.
Macfarlanes idéer är radikala men bär på en skönhet och sanning som är svår att motstå. Hans argumentation för att skydda naturen mot råkapitalistisk rovdrift är både rimlig och angelägen. I en tid där miljön står inför allvarliga hot är hans perspektiv mer relevant än någonsin.