Paris – En unik konstupplevelse pågår just nu i Grand palais där Henri Matisses sena verk från åren 1941–1954 visas i en storslagen utställning i samarbete med Centre Pompidou. Trots svår sjukdom – matcancer som diagnostiserades 1941 – skapade Matisse några av sina mest banbrytande och glädjefyllda verk under sina sista år. Konstkritikern och curatorn Daniel Birnbaum beskriver utställningen som en euforisk hyllning till färg, form och konstnärlig frihet.
Matisses sena produktion präglas av ett radikalt nytänkande som föddes ur både sjukdom och krigets skugga. Efter operationen blev det omöjligt för honom att måla som tidigare. Istället utvecklade han tekniken gouaches découpées, där han klippte ut färgstarka papperformer som sedan arrangerades direkt på väggar eller dukar. Ett fåtal konstnärer har lyckats kombinera smärta och kreativ kraft som Matisse, som kunde skapa sin konst från rullstolen.
Färger som dansar och skapar nya världar
Utställningen visar tydligt hur Matisse gick från traditionellt måleri till att låta färgen bli ett eget språk, ett uttrycksmedel som inte bara avbildar utan skapar nya världar. Hans verk från den här perioden, bland annat de tjugo collage som ingår i boken ”Jazz” (1947), består av rytmiska, vibrerande former som bokstavligen tycks dansa framför ögonen på besökaren. I ett cirkulärt rum på utställningen med blå väggar blir den visuella energin påtaglig.
På plats ställs också skisser och interiörer från Matisses hem i Vence där han bodde under kriget och vidareutvecklade sin stil. Det var här, i villan La Rêve, som han tog sitt avsked från traditionellt måleri och övergick helt till sina pappersklipp. Samtidigt visar utställningen en tydlig kontrast: den sprudlande glädjen i färgerna uppstod mitt i mörker och svårigheter, både personliga och politiska.
Krug och krig – ett tyst motstånd i färg
Henri Matisse levererade sin konst under nazisternas ockupation och blev märkt som ”degenererad” konstnär på propagandautställningen ”Entartete Kunst” i München 1937. Krigets fasor och familjetragedier – hans dotter Marguerite torterades av Gestapo för sin motståndsaktivism – skapade en osynlig men stark bakgrund till hans kreativa explosion.
Trots farorna valde Matisse en tillflykt i den fria zonen på Franska rivieran och sökte trygghet i skära färger och organiska former. Han kunde arbeta från sängen, styrd av en katolsk nunna som hjälpte honom under sista åren. Resultatet blev en konstnärlig frihet och lekfullhet som få uppnått i sin livs slutskede.
Chapelle du Rosaire – Matisses livsverk utanför Paris
Det enda större verket från denna period som inte visas på Grand palais är Chapelle du Rosaire i Vence – ett komplett kapell där arkitektur, måleri, glaskonst och textilier smälter samman. Projektet beskrevs av Matisse själv som hans stora livsverk och är öppet för allmänheten. Här förenades hans konst med hans tro och personliga historia.
Utställningen på Grand palais avslutas med en serie av fyra verk av Nu blue från 1952 och det enorma pappersverket L’escargot – som visar Matisse mästerskap ända upp i 83 års ålder. Dessa verk förhandsvisar också amerikansk abstraktion årtionden senare.
”Han bär solen i sin mage” – Pablo Picasso om Henri Matisses glädjefyllda färgkraft
Med intensiv närvaro i varje rum förmedlar utställningen den märkliga paradoxen i Matisses sena konst – ett uttryck för djup smärta som omvandlas till strålande ljus och färg, vilket gör utställningen till vårens mest efterlängtade konstupplevelse i Europa.
Utställningen ”Matisse: 1941-54” visas till och med den 26 juli i Grand palais i Paris.