Den engelska artisten Raye har nyligen släppt sitt andra album, ”This music may contain hope”, efter succén med hiten ”Where is my husband!” ifjol. Albumet präglas av en stark retroinspiration och maximalistiska inslag, men enligt DN:s kritiker, Sara Martinsson, lyckas hon inte helt att upprätthålla energin genom hela skivan.
Raye, som är 28 år och har studerat vid den välkända BRIT School i London, har influerats av storbandsjazz, kabaretmusik och soul. Hennes vänskap med andra framstående artister, som Olivia Dean, syns tydligt i hennes musikaliska uttryck.
Albumet inleds med ett talat spår som tar lyssnaren med på en vinglig promenad i Paris. Detta följs av den storslagna balladen ”I will overcome”, där Raye sjunger med kraft och känsla mot en stor orkester, med texter om att övervinna livets utmaningar. I en intressant kommentar nämner hon att vissa tycker att hon påminner om Amy Winehouse, en artist som tragiskt nog gick bort för tidigt.
En av de mest minnesvärda låtarna på albumet är ”Goodbye Henry”, där Pastor Al Green medverkar och förstärker de kyrkliga associationerna med sin rika röst och en massiv ljudbild.
Bäst lyckas Raye med låten ”Where is my husband!”, en energisk och lekfull låt som påminner om tidiga 2000-talets soul-hits, som Beyoncé:s ”Crazy in love”. Trots de maximalistiska ambitionerna i ”This music may contain hope” är det svårt för alla 17 spåren att hålla uppe den konstanta energin. Ironiskt nog kan man tycka att Raye skulle kunna nå ännu högre om hon inte alltid tar så mycket sats.
För den som är intresserad av att utforska mer av Raye och hennes musik, rekommenderas att lyssna på hela albumet och reflektera över de historiska influenserna som genomsyrar hennes verk.