Simona Mohamsson står inför en tuff situation där hennes kritiker förlorar striden inom partiet på grund av avsaknad av ett trovärdigt alternativ. Den interna oppositionens oförmåga att presentera en annan väg har resulterat i att de sakta men säkert tvingats acceptera samarbetet med Sverigedemokraterna, bit för bit. Nu, när de är trötta på att svälja mer, verkar det vara för sent att göra något åt det.
Frågan som kvarstår är: Vem var det som egentligen tog hedern ur Liberalerna? Det mest pressande problemet för partiet är inte deras samarbete med SD, utan snarare den allmänna uppfattningen om partiet som ohederligt. Väljarna ser ett parti som har övergett sin moral för att hålla sig kvar vid makten. När en sådan bild av cynism och brist på principer väl har etablerats är det nästan omöjligt att tvätta bort.
Det extra landsmötet som äger rum på söndag, där en förtroendeomröstning om Mohamsson är den enda punkten, kan mycket väl bli slutpunkten för en långa och plågsamma resa för Liberalerna mot en ny roll i svensk politik. Men de avgörande besluten togs långt tidigare. Redan 2021 krattades vägen för ett regeringssamarbete med SD när gruppen kring Nyamko Sabuni drev igenom att Liberalerna skulle styra med stöd av Sverigedemokraterna. Denna helomvändning var betydligt mer dramatisk än den nuvarande situationen som river upp de sista resterna av partiet.
Bara två år tidigare hade föregångaren Jan Björklund förklarat att Liberalernas huvuduppgift var att hålla ett parti med nazistiska rötter borta från makten i Sverige. Efter en intensiv kampanj fick Sabuni majoriteten med sig på ett dramatiskt möte med partirådet. Mohamsson, som vid den tidpunkten var kommunpolitiker i Göteborg, insåg redan då att konsekvenserna av dessa beslut skulle bli långtgående. Hon uttryckte att ”det är de små stegens tyranni, vissa saker går inte att göra ogjorda. Därför är beslutet historiskt.”
Vad Mohamsson inte förstod var att hon skulle bli personen som slutförde de ”små stegen” och avslutade den resa som Sabuni inledde, en resa som bokstavligt talat slutade i Jimmie Åkessons famn. Oppositionen mot SD-kursen saknar helt enkelt ett hållbart alternativ, och många som kritiserat partiledningen har en efter en fallit till föga.
Så, vem tog i väljarnas ögon hedern ur Liberalerna? Nyamko Sabuni är ett enkelt svar, då hon drev igenom vägen mot SD. Men Sabuni presenterade aldrig relationen till SD som en moralisk fråga, och bröt inga högtidliga löften. En annan kandidat är de liberala medlemmar som förespråkade samarbetet med SD som ett historiskt val mellan demokrati och ett auktoritärt samhälle. När samma individer bytte åsikt blev den moraliska fallhöjden alltför stor.
Jan Björklund, som inför valet 2018 satsade allt på att positionera Liberalerna som Sverigedemokraternas huvudmotståndare, lovade sina barn att aldrig ge SD makt. Han ingick istället ett samarbete med Socialdemokraterna, vilket visade sig vara en kostsam strategi för partiet. Trots att Björklund kanske trodde han handlade rätt, var många liberaler oeniga med honom.
De samarbeten med Socialdemokraterna som Björklund förhandlade fram har ofta lett till opinionsmässiga baksmällor, och idag är den borgerliga identiteten så pass liten att den inte räcker till för att bilda regering. För många liberaler är SD ett otrevligt alternativ, men inte lika otrevligt som Socialdemokraterna. Den nuvarande situationen visar att Liberalerna blivit ett tydligt offer för den nationalistiska framgångsvinden, där sosseskracken blivit det som styr deras vägval.
