Ulrika Milles ställer en svår fråga: Kan det någonsin vara ”värt det” att offra barnen för konstens skull? I sin analys av Joachim Triers film ”Sentimental value” ifrågasätter hon om det försumliga kulturbarnet kan finna tröst i att ha sett sin förälder skapa stor konst, trots bristen på kärlek och omsorg.
Den prisbelönta filmen ”Sentimental value”, som nyligen mottog en Oscar för bästa internationella film, inleds med en stark känsla av att det anrika släkthuset i Oslo faktiskt lever och andas. Som åskådare känner man snabbt hur världen utanför tynger, och även väggarna tycks hysa hemligheter. Berättelsen utforskar hur familjehemligheter och trauma kan förvrängas och tystas, likt de norska krigshistorier som förblir osagda.
I centrum står mamman, vars begravning samlar familjen, och exmaken Gustav Borg, spelad av Stellan Skarsgård, som representerar en typ av kulturell frånvaro. Han är en klassisk kulturman, uppfylld av sin egen konst, och upplever sig själv som närvarande i sina döttrars liv. Filmen skildrar hans försök till försoning, men med en villkorlig återkomst till konsten som tycks ställa frågor om dess pris.
Milles drar paralleller till Tove Janssons dolda familjehistoria och Shakespeare-dramat ”Hamnet”. I ”Hamnet” skildras sorgen över ett barn som dör i pesten, vilket i sin tur ger upphov till den odödliga pjäsen ”Hamlet”. Här ställs frågan om vad som kostar att vara förälder i skuggan av stor konstnärlighet.
En annan aspekt som Milles lyfter fram är den svåra tystnaden i familjen Jansson, som påverkat Sophia Jansson djupt. Milles undrar varför den konstnärligt känsliga familjen inte kunde tala om Sophias mammas ödesdigra frånvaro. Tove Jansson själv bearbetade detta i sina verk, och den tysta smärtan genomsyrar även ”Sommarboken”.
I ”Stenåkern”, en annan av Tove Janssons romaner, skildras en man som kämpar med sin alkoholism och sina relationer. Milles noterar att både Trier och Jansson utforskar döttrarnas komplexa relationer till sina pappor, där frågan om vad som ska göras med en frånvarande far blir central.
Milles avslutar med att reflektera över om det är möjligt att anse att konstnärlig uppoffring är ”värt det”. I berättelserna finns ett existentiellt hot för den som varit borta, och försoning i blodsbanden tycks klippas av av den konstnärliga processen. ”Du finns inte. På något sätt har du aldrig funnits”, säger en av karaktärerna, vilket ställer oss inför den smärtsamma insikten om frånvaro och dess konsekvenser.
