Kuba befinner sig i en djup kris som förvärras av den amerikanska oljeblockaden, införd av tidigare president Donald Trump. När solen går ner över Havanna förblir gatorna mörka, utan el. Den kubanska regimen visar dock inga tecken på att ge vika.
På ett tak i La Habana Vieja släpper en tidigare politisk fånge vid namn Roberto ut en duva som han fött upp. Medan han följer duvan med blicken uttrycker han sin hoppfullhet: ”Jag hoppas att Trump får regimen att falla. Vi orkar inte längre.” Roberto, 61 år, bär ärr efter tortyr i fängelset, där han satt fängslad för sina åsikter. Nu bor han i ett rum som hans bror fixat till honom, och han längtar efter en förändring.
Roberto är inte ensam om sina åsikter. En granne, som är son till en militär, konfronterar honom: ”Sluta tramsa. Vi ger inte efter för påtryckningar.” Denna spänning illustrerar de djupa klyftorna i det kubanska samhället. Robertos rum är enkelt, utan kök, och han kämpar mot hungern. ”Vi håller på att svälta ihjäl,” säger han och visar sin magra kropp, skadad av svält och tortyr.
Den nuvarande situationen på Kuba är den värsta sedan Sovjetunionens fall. Bränslebristen är akut; flygbolaget Cubana de Aviación har sina plan stillastående. En bensinstation i Havanna har inte längre bensin att sälja. ”Kanske får vi en leverans i morgon,” säger föreståndaren, men optimismen är begränsad.
Trumps oljeblockad har också förändrat Havannas gatubild. De gamla amerikanska bilarna har i stor utsträckning ersatts av kinesiska elmotorcyklar, och de få bensindrivna fordon som fortfarande är i bruk går på svart marknadsbränsle, vilket kostar en förmögenhet. En liter bensin kan kosta så mycket som 100 kronor, vilket gör den till en av de dyraste i världen.
Medan livet i Havanna fortsätter, har människor anpassat sig till en ny verklighet. Jorge, en 62-åring, använder en generator för att få vatten till sin 101-åriga mamma, medan andra, som ungdomarna Andrea och hennes vänner, försöker hitta glädje i vardagen trots motgångarna.
Den kubanska regimen, som har hållit makten i över 67 år, visar inga tecken på att ge vika. Även om det finns en viss lättnad i blockaden, där viss olja får säljas till privata företag, är det oklart hur detta kommer att påverka den redan pressade ekonomin. Ingen av de intervjuade tror att regimen kommer att ge upp lätt.
Den dystra situationen på Kuba, där livsmedelsbristen är allt mer påtaglig, har lett till en ökning av tiggeri, något som tidigare nästan varit obefintligt. Regimen försöker dölja detta faktum, men verkligheten är svår att ignorera. ”De som ber om pengar är förklädda tiggare,” hävdar en minister, vilket visar på den klyfta som växer mellan makten och folket.
Roberto och hans vän Ángel drömmer om att lämna landet, men bristen på resurser och osäkerheten om framtiden gör det svårt. ”Revolutionen har valt döden,” konstaterar Ángel. ”Vi andra vill bara leva.” Det är en stark kommentar till den fortsatta kampen för överlevnad i ett land som står inför enorma utmaningar.
