När Jämställdhetsmyndigheten tidigare i år publicerade rapporten ”Tystnadens pris” fick Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) i uppdrag att undersöka mäns utsatthet för våld i nära relationer. Studien bygger på intervjuer med män som har delat med sig av sina erfarenheter kring våld, hjälpbehov och bemötande från samhället.
Resultaten visar att många män som kontaktar polisen efter att ha blivit misshandlade möter misstro och avrådan från att anmäla. Flera av de intervjuade männen rapporterar att de blivit avrådda från att göra en anmälan, vilket står i kontrast till vad polisprogrammet vid Södertörns högskola uppger, där utbildningen lär ut att alltid ta anmälningar på allvar.
Organisationen Mansfrid Sverige arbetar för att öka medvetenheten om mäns utsatthet och stödja dem i svåra situationer. Magnus Falkman, som representerar Mansfrid, betonar att syftet med NCK:s studie var att förstå vad män som utsätts för våld behöver för stöd och hur det nuvarande stödet upplevs. Falkman menar att polisen ibland avråder män från att anmäla på grund av risken för motanmälan, vilket är ett problem som rättsväsendet behöver adressera.
Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) är det endast en liten andel av de utsatta männen som faktiskt anmäler, och ännu färre fall leder till fällande domar. Falkman framhåller att den bristande kunskapen inom rättsväsendet om mäns utsatthet leder till en snedvridning där kvinnors berättelser ges företräde.
Falkman uttrycker att det ibland kan handla om omtanke från polisens sida, där man anser att män kan ha svårare juridiska förutsättningar. Detta resulterar i att männen avstår från att anmäla, vilket i sin tur bidrar till en tystnad kring deras erfarenheter av våld.
Vid Södertörns högskola avfärdar Fredrik Winberg, lektor och avdelningsföreståndare för polisutbildningen, påståendena om att polisen skulle avråda män från att anmäla. Han betonar att utbildningen fokuserar på lag och praxis, snarare än ideologi. Winberg hävdar att studenterna tränas att hantera olika situationer oavsett kön och att det inte finns något stöd för påståendet om avrådan i undervisningen.
Mellan de två perspektiven uppstår en tydlig klyfta. Falkman ser en systematisk obalans där mäns berättelser inte tas på allvar, medan Winberg betonar att utbildningen strävar efter att motverka fördomar. Denna diskrepans visar på ett större samhällsproblem där både myndigheter och medier formar bilden av vem som kan vara ett offer.
Den kvarstående frågan handlar om hur män som ringer polisen och rapporterar om våld bemöts i de första minuterna av samtalet. Det är avgörande för hur de upplever rättssystemet och om de vågar söka hjälp.
