Enligt en ny undersökning känner tre fjärdedelar av befolkningen att Sverige har blivit mer polariserat. Detta blev särskilt tydligt under den senaste partiledardebatten den 12 oktober, som många upplevde som en besvikelse och som en bekräftelse på den ökande spänningen i den politiska debatten.
Debatten kritiserades av deltagande partiledare som beskrev den som ”mycket mer gapig” och ”inte den bästa dagen för svensk demokrati”. Statsministerns presschef hotade till och med att ställa in framtida debatter med Kristersson. I en Novusundersökning från mars anser 76 procent av svenskarna att polariseringen har ökat.
För att motverka denna polarisering har Sveriges Radio (SR) startat programmet ”Krasch eller konsensus”, där politiska motståndare åker bil tillsammans för att försöka nå samsyn. Det är en metod som liknar den som används i SVT:s ”Mötet” och Youtubeserien ”The enemies project”. Men frågan kvarstår: leder dessa debatter verkligen till förändring eller förståelse, eller förstärker de bara de redan befintliga åsikterna?
Det är viktigt att förstå hur motstridiga åsikter formas och hur svåra de är att förändra. Forskning visar att det sällan är själva sanningen vi har svårt att acceptera, utan snarare hur vi mår av den. Exempelvis, efter domarna mot Trump ökade andelen republikanska väljare som ansåg att en dömd brottsling skulle kunna bli president från 17 procent till 58 procent. Detta fenomen kallas kognitiv dissonans, där vi justerar våra åsikter för att rättfärdiga vårt beteende.
Enligt organisationspsykologen Jonas Mosskin krävs det stor mental beredskap för att faktiskt ändra åsikt. Många av oss håller fast vid våra vanor och inlärda beteenden. Vi kan dock ledas mot vissa val genom beteendedesign och social uppmuntran, exempelvis genom reklam eller innehåll på sociala medier.
Det påstås ofta att vi lever i en tid av ”postsanning”, där fakta kan plockas som lösgodis för att passa våra egna uppfattningar. Professor Mats Ekström framhäver att både affektiv och politisk polarisering har ökat, vilket har skapat nya konfliktytor och gjort debatter mer fientliga. Han menar att det saknas goda exempel på resonanta samtal som erkänner komplexiteten i frågor och där det är okej att säga ”jag förstår vad du säger” eller ”jag hade delvis fel”.
Marie Demker, professor i statsvetenskap, instämmer och kritiserar den polariserade debatten, särskilt bland politiker som ofta verkar mer intresserade av att provocera än att föra en konstruktiv dialog. Hon anser att debatter ofta har förvandlats till en slags underhållning där fokus ligger på att vinna snarare än att informera väljarna.
Forskning visar att våra relationer har en betydande inverkan på våra åsikter, och att vi ofta befinner oss i ekokammare där vi enbart möter likasinnade. Mosskin menar att institutioner som skolor, bibliotek och föreningar bör främjas som platser för möten över sociala gränser.
Det är uppenbart att det behövs en förändring i hur vi diskuterar och debatterar. För att skapa en mer inkluderande och förstående debatt krävs det att vi går bortom våra förutfattade meningar och verkligen lyssnar på varandra.
