Kylan och snålblåsten är påtaglig i det lilla röda utsiktstornet där vi betraktar Stegras enorma nya stålverk. Även om anläggningen fortfarande är under uppbyggnad har den redan kostat över 70 miljarder. Och nu krävs det ytterligare investeringar. Verksamheten förväntas starta 2030. Kritikerna har varnat länge, och flera har dragit paralleller till batteritillverkaren Northvolt i Skellefteå, som gick i konkurs i mars 2025. Den SD-nära kanalen Riks, liksom högerpopulistiska bloggare, har ofta återkommit till dessa jämförelser. Men det är en liknelse som inte riktigt håller.
Norrbottens järnmalm har varit avgörande för Sveriges industrialisering och har genom tiderna varit en viktig exportvara, både ekonomiskt och politiskt. Ironiskt nog kommer Stegra att behöva importera järnmalm i början, eftersom Malmfälten inte kan leverera tillräckligt. Men det är troligtvis bara en tidsfråga innan läget förändras.
Det är intressant att notera hur den gröna industrin ofta får kritik i medierna. Regeringens passivitet visar på en tidstypisk trend. ”Regeringen styrs av Tidöavtalet och Sverigedemokraterna är tydliga med att det inte finns någon miljökris och att den gröna omställningen bara är hittepå och bubblor. Staten ska absolut inte medverka,” konstaterade en representant till Dagens Industri.
Kanske hade ett större statligt engagemang kunnat rädda Northvolt, men det är självklart omöjligt att veta. Det är troligt att Lorents Burman har rätt angående regeringens motiv att förbli passiv.
Arbetslösheten i Sverige ligger omkring 8 procent, vilket motsvarar cirka en halv miljon människor. Detta utgör ett enormt mänskligt slöseri. Svensk tillväxt ligger i EU:s bottenliga. Kritiken mot ett så stort projekt som Stegras är helt rimlig och behöver granskas noggrant. Men det är svårt att skaka av sig känslan av att detta bråk handlar om helt andra frågor än stål. Tyvärr är kulturkrig ingen exportvara, till skillnad från stål.